34 år efter debutalbumet 39/Smooth släpper Green Day sitt 14:e studioalbum, Saviors.
Och det är en punktrio som fullkomligt briljerar!
5/5
Artist:
GREEN DAY
Albumtitel:
SAVIORS
År:
2024
Genre:
PUNK
Skivbolag:
REPRISE RECORDS
Det var redan 1987 som Billie Joe Armstrong bildade Green Day i Kalifornien. Under större delen av bandets levnad har det handlat om en trio – Billie Joe Armstrong, Mike Dirnt och Tré Cool – som är det här legendariska bandet.
Green Day har också en brutalt fin diskografi:
- 39/Smooth (1990)
- Kerplunk (1991)
- Dookie (1994)
- Insomniac (1995)
- Nimrod (1997)
- Warning (2000)
- American idiot (2004)
- 21st century breakdown (2009)
- ¡Uno! (2012)
- ¡Dos! (2012)
- ¡Tré! (2012)
- Revolution radio (2016)
- Father of all motherfuckers (2020)
- Saviors (2024)
Det var dock under en period som jag hade tröttnat lite smått på Green Day. Jag var helt enkelt in inte så förtjust i 2012-års trilogi. Jag valde hellre att lyssna på Dooki, Warning och American idiot. Fast det var lite korkat för den där trilogin är faktiskt inte så jävla dum.
Men nu är vi tolv år senare och Green Day har gett oss uppföljaren till Father of all motherfuckers – och Saviors smakar mumma!
- The american dream is killing me
- Look ma, no brains!
- Bobby Sox
- One eyed bastard
- Dilemma
- 1981
- Goodnight Adeline
- Coma city
- Corvette summer
- Suzie Chapstick
- Strange days are here to stay
- Living in the ’20s
- Father to a son
- Saviors
- Fancy sauce
Ah, detta är grymt alltså! Green Day kickar i gång albumet med The american dream is killing me – och det är väl självklart att man får en del vibbar från American idiot. Det är småtungt, ett jävla gung och en grymt skön refräng.
Det blir mer fart med Look ma, no brains! Det är klassiskt Green Day-material. Det är fartfylld punk från andra sidan Atlanten. Green Day inleder albumet med två fem plus-låtar! Det går ju liksom inte att inte flina när man hör Armstrong sjunga:
I said look ma, I ain’t got no brains
Green Day
I’m a goner and I don’t feel no pain
I’m with stupid and I’m all by myself
’Cause I’m special and I don’t need your help
En annan grym låt är One eyed bastard. Bara titeln får mig att le. Någon – kolla upp Justin Hawkins Rides Again på Youtube – sa att det låter som en Pink-låt vilken i sin tur låter som Deep Purple … Äh, vem bryr sig? Det låter bra och låtfan biter sig fast – och då inte minst det omtalade riffet …
Dilemma är rena örongodiset, inte minst för den som gillar Dookie-albumet – som jag har med bland de bästa albumen som någonsin har gjorts. Japp, så högt rankar jag det. Och på tal om Dookie, visst fan låter Strange days are here to stay som om den vore hämtad från den plattan? Det är Green Day i absolut högform och låten är magisk!
Med 1981 (och Living in the ’20s) blir det ett bra drag. Green Day drar upp tempot ordentligt, men det är bara tillfälligt och Goodnight Adeline går i ett långsammare tempo. Dock är Green Day mästerligt att göra de här låtarna – Suzie Chapstick är även den knappast någon snabbare låt och Father to a son, där Green Day har tryckt in en del stråkar, är väl i det närmaste en ballad – och jag gillar varje sekund.
Green Day avslutar albumet med Saviors och Fancy sauce. Det låter tjatigt, men fy fasiken vilka låtar! Refrängen i Saviors får i alla fall mig att spinna och Fancy sauce, med inledningen med gitarren och Armstrongs sång, innan den drar i gång är helt enkelt ett vinnande koncept. Det är en så bra avslutning att man nästan blir förbannad att allting är slut efter 15 låtar och drygt 46 minuter.
Topp tre … får bli topp fem! Strange days are here to stay, The american dream is killing me, Dilemma, Suzie Chapstick och Look ma, no brains! Tror jag. Det finns fler låtar som egentligen borde vara med här …
Saviors är en grym platta – och den bästa som Green Day har gjort på 20 år! Missa inte!
