Det brittiska metalcorebandet Architects är framme vid sin nionde studioplatta.
Vi får For those that wish to exist
4/5
Artist:
ARCHITECTS
Albumtitel:
FOR THOSE THAT WISH TO EXIST
År:
2021
Genre:
METAL, METALCORE
SKivbolag:
EPITAPH
Architects bildades 2004 i Brighton, av tvillingbröderna Dan Searle och Tom Searle. Det är också de enda två bandmedlemmarna som har varit med sedan starten.
När de nu ger oss For those that wish to exist så blir det deras nionde studioalbum.
- Nightmares (2006)
- Ruin (2007)
- Hollow crown (2009)
- The here and now (2011)
- Daybreaker (2012)
- Lost forever // Lost together (2014)
- All our gods have abandoned us (2016)
- Holy hell (2018)
- For those that wish to exist (2021)
När det är metalcore som det handlar om så vet man om att det kommer att bli tungt. Ja, det är nästan för tungt stundtals …
- Do you dream of armageddon
- Black lungs
- Giving blood
- Discourse is dead
- Dead butterflies
- An ordinary extinction
- Impermanence
- Flight without feathers
- Little wonder
- Animals
- Libertine
- Goliath
- Demi God
- Meteor
- Dying is absolutely safe
Architects går ut ganska soft och bygger upp någonting inför albumet när Do you dream of armageddon snurrar på. Här finns det blant annat stråkarsom gör att det nästan känns som filmmusik.
Fast har du hört Architects tidigare så vet du att det kommer mer …
Det gör det med Black lungs. Det är stenhårt och för en som inte är speciellt glad för när sångare nästan skriker ut texterna så blir det nästan för mycket.
Men Architects balanserar fint på rätt sida linje. I stället för att fortsätta ösa på så vrider de till allting och det blir mer melodiöst – och när man dessutom får höra de där stråkarna i flera låtar så blir man minsta sagt nyfiken.
På förhand så trodde man väl inte att metalcore och ett orkester-sound skulle vara någon lyckad kombination, men det är det.
Någon låt blir mer synthig och det är samma visa där. Det är stentungt, men inte för tungt och de halkar sedan in och blir mer melodiöst och mer lättlyssnat. Det låter riktigt bra, men det är varje gång som det där orkester-soundet kickar in som man kommer på sig på att tänka ”så jävla bra gjort!”
