”Vi strävar efter en ständig progress, snarare än förändring”

De gjorde ett av de bästa albumen som släpptes under 2017.

Nu är The Night Flight Orchestra aktuellt med den nya plattan Sometimes the world ain’t enough.

– Rent musikaliskt så har vi förhoppningsvis tagit ut svängarna och fällt ut vingarna ytterligare några snäpp, säger David Andersson som är gitarrist och låtskrivare i The Night Flight Orchestra och Soilwork.

Ni släppte Amber Galactic förra året. Det var ett av de bästa albumen som man fick höra under 2017. Berätta vad som har hänt sedan dess?

– Vi gjorde vår första headlineturné i Europa i november-december 2017 och mottagandet var över all förväntan. Vi fick även en Grammisnominering för Amber Galactic, vilket ju var hedrande.

Blev ni överraskade över mottagandet av Amber Galactic?

– Ärligt talat; inte särskilt. Vi har alltid vetat att vi gör något unikt; däremot kanske vi har hamnat i någon slags twillight zone eftersom våra skivor hittills marknadsförts som ”nytt projekt med medlemmar från Soilwork och Arch Enemy” och det kanske har avskräckt många potentiella fans som trodde att vi spelade melodiös döds med konstiga kläder, och det stämmer ju inte riktigt. Det känns som att vi, sedan vi signade med Nuclear Blast, äntligen har blivit marknadsförda och presenterade som en egen entitet, vilket ju är mycket närmare sanningen.

Själv är jag oförskämt nöjd med alla våra skivor.

Hur överträffar man en platta som Amber Galctic egentligen?

– Frågan i sig antyder ju att du tycker att Amber Galactic var en ganska lyckad platta, vilket ju är smickrande. Själv är jag oförskämt nöjd med alla våra skivor, och min förhoppning är att när vi släpper en ny skiva ska det kännas mer som när en ny episod av Game of Thrones släpps, det vill säga inte så mycket ”Är det bättre?” utan mer ”Vad fan hände nu?! Jag kan inte sluta titta!” Vi strävar efter en ständig progress, snarare än förändring.

Ni släpper snart, den 29 juni, en ny platta, Sometimes the world ain’t enough. Vad kan du berätta om den?

– ”Sometimes the world ain’t enough” är ju rent tematiskt en fortsättning på rymdoperatemat (vilket ju låter rätt lökigt på svenska, på engelska är ju ”space opera” ett mer vedertaget begrepp i sci-fi-kretsar), det vill säga att den utspelar sig i en framtid där mänskligheten äntligen har insett att kvinnorna är bättre lämpade att ha de ansvarsfulla positionerna i samhället, så persongalleriet består av kvinnliga rymdkommendörer som ställer och styr och melankoliska män som fått sina hjärtan krossade alldeles för många gånger.

– Rent musikaliskt så har vi förhoppningsvis tagit ut svängarna och fällt ut vingarna ytterligare några snäpp, det är mer Miami Vice, mer Joy Division, mer Kiss, mer James Bond och mer Mahavishnu Orchestra.

När började ni att arbeta med Sometimes the world ain’t enough? Hur lång tid tog det från start till mål?

– Det där är ju lite diffust med oss. Till skillnad från de flesta andra band så spelar vi ju in och producerar allting själva, och så fort vi har en lucka där alla kan så brukar vi försöka få till en liten session. Så det är ett kontinuerligt kreerande där allt liksom flyter ihop, och rätt som det är märker vi att vi kan fiska upp en platta ur det här ständigt sjudande classic rock-långkoket, men vi har alltid en massa annat kvar som får ligga kvar en stund och sjuda och fermentera.

Arch Enemy släppte ju en ny skiva för inte så längesedan, så just ju är de ute och försöker sätta världsrekord i världsturné.

Ni i bandet har dessutom andra band som ni är med i. Har ni något på gång där?

– Arch Enemy släppte ju en ny skiva för inte så längesedan, så just ju är de ute och försöker sätta världsrekord i världsturné. Jag och Björn håller precis på att få ihop den nya Soilwork-plattan, som borde komma ut kring årskiftet.

Hur tusan hinner ni med allt?

– Det gör vi inte alltid, men vi försöker. Har du sett videon till Knocking at your back door med Deep Purple? När de där destruktiva framtidsarkeologerna på motocrossmotorcyklar börjar gräva upp grejer om några hundra år så vill man ju gärna att det är våra efterlämningar de hittar, inklusive några floppy disks med vår musik. Bara blotta tanken är ju värt ansträngningen.

Nämn fem album som man måste höra innan man dör?

– Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath, Toto – Hydra, Tommy Bolin – Teaser, Electric Wizard – Dopethrone och Genesis – Abacab.

Vi har accepterat att vi är mogna män i kavaj, som fortfarande vill krossa patriarkatet, rocka röven av högern, minska klassklyftorna och skrika ut vår emotionella otillräcklighet över takåsarna.

Hur är det att dra på sig The Night Flight Orchestra-kostymen? Musiken skiljer sig ju från era andra band. Om man nämner ditt band Soilwork så är ju det klart tyngre. Är det svårt att ställa om?

– Kostymen är ju egentligen ganska snarlik. Vi får ju ändå någonstans erkänna att vi är män i 40-årsåldern, och man har en begränsad repertoar vad beträffar artistiskt uttryck. Vi har accepterat att vi är mogna män i kavaj, som fortfarande vill krossa patriarkatet, rocka röven av högern, minska klassklyftorna och skrika ut vår emotionella otillräcklighet över takåsarna. Ibland med en touch av strömlinjeformad Eagles-ondska, Jayne Mansfield-satanism och spetsad champagne (The Night Flight Orchestra), ibland med lite hederlig bondsk ateism och nedstämda gitarrer (Soilwork).

Hur började egentligen allting med The Night Flight Orchestra?

– Jag gjorde min första USA-turné med Soilwork 2006 som inhyrd sessiongitarrist, och vi kände egentligen inte varandra innan dess. Jag och Björn (Strid, sång i The Night Flight Orchestra och Soilwork) märkte snabbt att vi hade en gemensam passion för classic rock, och vi bestämde där och då att vi skulle skapa det ultimata classic rock-bandet så småningom, och jag tror att vi lyckades.

– Björn är i dag en av mina allra närmaste vänner och även om vi kommer från helt olika bakgrunder musikaliskt, där han är självlärd och jag mer klassiskt skolad, så är vår musiksmak väldigt snarlik och vi kompletterar varandra oerhört bra på alla plan. Han är min musikaliska soulmate, kan man säga, och jag är oerhört glad att vi fått den här chansen att göra saker tillsammans, både med The Night Flight Orchestra och Soilwork.

Vad skulle du göra om du fick vara osynlig för en dag?

– Njuta av friden och lägga mig i ett badkar med några musiktidningar, öl, och Ulf Lundells Den Vassa Eggen på repeat.

Beskriv The Night Flight Orchestras musik med tre ord!

– Episk, självklar och oförutsägbar.

Sätt oss sex i ett rum så blir det The Night Flight Orchestra.

Var det helt självklart, redan från start, hur ni skulle låta?

– Ja. Redan från första repet fanns alla komponenter där. Jag hade gjort några låtar, vi pratade inte så mycket om det innan, jag visade lite ackord och sådär sedan räknade Källsbäck in och vi hade ett sound. Det var lite som när man läser de där episka berättelserna om Led Zeppelins första rep. Det var lite magiskt, om jag får säga det själv. Vi har aldrig behövt prata om det; sätt oss sex i ett rum så blir det The Night Flight Orchestra.

Har du något spår på den nya plattan som du känner lite extra för?

– Jag är lite extra förtjust i The Last of The Independent Romatics, det sista spåret. Jag gillar att kultivera den progressiva ådran som funnits där ända sedan början, men samtidigt göra det på ett sätt som alla kan förstå; kommersialism inom ramen för ett overblown epos. Jag är också väldigt nöjd med texten; med kärlek som dömts ut på förhand men som ändå lever. Lite som när jag såg Les Amants du Pont-Neuf som tonåring. Underskatta aldrig fransk romantik.

Är det någon av låtarna som du känner kommer att göra sig extra bra live?

– This Time och Lovers in the Rain borde ju bli live-favoriter av Bruce Springsteen-artade mått.

Vad är det häftigaste som du har varit med om som musiker?

– Första gången jag stod på en scen med ett band och insåg att situationen, och scenen, förvandlade mig till den jag ville bli i stället för den jag var.

Vilken artist, låtskrivare eller band har betytt mest för dig som musiker?

– Tommy Bolin, Eric Stewart, Phil Collins och Robert Fripp.

Om du skulle beskriva övriga bandmedlemmar, var för sig, med ett ord. Vad hade det blivit?

• Sharlee D’ Angelo: Underskattat orakel.
• Björn Strid: Extravagant.
• Richard Larsson: Keyboardpsykopat.
• Jonas Källsbäck: Naturbarn.
• Sebastian Forslund: Det hemliga vapnet.

Vad händer efter albumsläppet för The Night Flight Orcestra? Blir det någon turné?

– Vi kommer att köra några sommarfestivaler i augusti, och sedan en ganska omfattande Europaturné mot slutet av året.

Sometimes the world ain’t enough släpps den 29 juni. Då kommer bandet har signera plattor på Sound Pollution i Stockholm. Eventet är gratis och det kommer att ges möjligheter att träffa bandet, ta bilder och fixa ett ex av den nya skivan. Mer info finner du här.

The Night Flight Orchestra på Spotify: