Först var jag lite blasé, typ ”Okej, ännu ett ’Låtsas vi är Airbourne/Rose Tattoo’, men guskelov togs jag ur den villfarelsen redan när första spåret startade igen.
Kände mig som Gubben Grinig som går en trappa ner och ringer på dörren där det väsnas så förbannat. En kvartett öl-osande aussies öppnar, släpar in mig till en fåtölj, placerar en back öl i knät och en öppnare i näven på mig.
Sedan skruvar de upp Marshall-stärkarna till 11 och drar i gång det första av ett knippe riktigt röjande nummer, komplett med dubbel-gitarrer, fiskebåts-basgångar och trummor som om en buffelhjord stormade genom stan.
Jag tyckte först att sångaren var lite väl pipig, men jag ändrade mig tämligen snabbt – här förvaltas arvet efter Bon Scott snyggt och utan inställsamhet.
AC/DC kan lägga ner, för här framför Black Aces bra mycket rökigare öl & fotboll-rock’n’roll än vad de fenomenala pionjärerna förmått de senaste 20 åren.
Skrikigt, kaxigt och med respekt för föregångarna.
