Beverly Kills skickar ut album nummer två: Wishing well

Beverly Kills albumdebuterade 2022.

Nu släpper de uppföljaren Wishing well – och med den får vi en väldigt spännande platta …

4/5

Artist:
BEVERLY KILLS
Albumtitel:
WISHING WELL
År:
2025
Genre:
INDIE, ROCK, POST-PUNK
Skivbolag:
WELFARE SOUNDS & RECORDS

Det var under 2018 som Beverly Kills singeldebuterade med låten Fourteen. Det dröjde dock fyra år innan Göteborgsbandet skulle släppa sin albumdebut Kaleido. Soundet vi fick då var någon mörk indierock/postpunk. Det var deras drömljudlandskap av melodisk postpunk.

Spolar vi bandet fram till 2025 är det dags för album nummer två, Wishing well.

Hymn to you
Paloma breath
Sunset drive
Blush
Fluorescent feeling
Diamond
Wishing well
Lucky star
Reveries
Eyes wide open
Marigold

Det som står i pressutskicket beskriver de här låtarna väldigt bra:

Ett tydligt manifest på den balansgång mellan ångest och extas som bandet gjort sig kända för. Ett album om att växa upp, att tappa bort sig själv och hitta hem. Om de få men viktiga ljusglimtarna i Göteborgsmisären och med sitt drömmiga ljudlandskap transporterar de lyssnaren till den plats där man hellre vill vara samtidigt som de behåller fötterna på den kalla marken.

När man lyssnar på förstaspåret Hymn to you så slår det en direkt. Det här hänt en del med soundet. Det känns lite gladare än vad man fick på debuten. Det är fortfarande indierock/postpunk, men är helt enkelt ett lite mer glatt sound – och det går hem direkt. Man vill ha mer, inte minst när man får en sådan bålskön refräng som här. Att det inte är tidernas mest glada text spelar liksom ingen roll: ”All I ever wanted was to learn // How to completely disappear // Into a crowd where no one // Ever sees or hears.”

Beverly Kills – med Alma Westerlund i spetsen – fyller på med Paloma breath och man är helsåld. Det är två makalöst fina låtar direkt. Det här gitarrsoundet alltså … det skickar ut The Cure-vibbar och då är i alla fall jag bålnöjd. Det här lite mörka, men ändå euforiska som packas ned i ett drömlikt sound fastnar direkt.

Lycka till att stå emot refrängen i Paloma breath: ”But did you hear what I said // Baby don’t go, don’t go // Did you hear what I said // Baby don’t go, don’t go // Did you hear what I said // And maybe i’ll be just fine // Did you hear what I said // Baby don’t go, don’t go, don’t go.”

Sunset drive har en varm sommarkänsla över sig och det kommer att bli en av sommarens bilåkarlåtar för mig. Det är nästan lite kusligt att Beverly Kills lyckas göra en mörk text förvandlas till en glad bilåkarlåt … fast det är därför man fastnar för detta. Kontrasterna känns så fel att det blir så jäkla rätt.

En annan låt som skickar ut den där wow!-känslan är titelspåret Wishing well som inleds med ett härligt trumbeat, en go bas och som i alla fall i inledningen skickar ut en del The Stone Roses-vibbar. En skön låt även om den inte har den där euforiska känslan som en del andra låtar har haft.

Den känslan är dock tillbaka i såväl Lucky star som Reveries och då har plattan tagit fart igen. Det är bålsköna låtar. Vilka sköna refränger!

Jösses, de här grymma låtarna vill ju inte ta slut! Albumets avslutning är smått magnifik med Eyes wide open och Marigold. Det är soundet vi har fått plattan igenom. Det är Alma Westerlund härliga röst och det är de där The Cure-doftande gitarrerna. Jag behöver inte mer. Jag säger bara tack. Tack för ett härligt album.