Dead Anthems är den tredje studioplattan sedan Mike Rivkees kom in i bandet.
Det är också det tredje lysande plattan på raken från The Rumjacks.
5/5
Artist:
THE RUMJACKS
Albumtitel:
DEAD ANTHEMS
År:
2025
Genre:
PUNK, CELTIC
Skivbolag:
AUSTRALIAN BROADCASTING CORPORATION
Egentligen är det väl som så att allt som The Rumjacks har gjort är himla bra, men allting höjdes ett eller två snäpp när sångaren Mike Rivkees kom in i bandet, som dessutom består av Gabriel Whitbourne, Pietro Della Sala, Johnny McKelvey, Adam Kenny och Kyle Goyette. Allting föll på plats på något sätt och bandet har radat upp superplattor och celticpunkpärlor till låtar.
Nu släpper de Dead Anthems som blir The Rumjacks sjätte studioplatta:
- Gangs of New Holland (2010)
- Sober & godless (2015)
- Sleepin’ rough (2016)
- Saints preserve us (2018)
- Hestia (2021)
- Dead Anthems (2025)
Ni som har hört The Rumjacks tidigare vet vad vi får. Det är fortfarande celticpunk/folkpunk med flöjt, banjo och allt som hör till.
- Come hell or high water
- They kick you when you’re down
- Smash them bottles
- Cold like this
- An Irish goodbye on St. Valentine’s Day
- October
- Father’s fight
- Scandal
- Road rash
- Eye for an Eye
- Pulled from the shore
- Some legends never die
Oh, shit alltså! Vilken start det är på denna platta! De fyra första låtarna – Come hell or high water, They kick you when you’re down, Smash them bottles och Cold like this (som The Rumjacks gör tillsammans med Ken Casey från Dropkick Murphys) – bjuder på ett sjuhelsikes drag. Det är högoktanig celticpunk! Det är bara till att spänna fast säkerhetsbältet och åka med!
This song is about how many of our ancestors were forced to flee their native countries to give us the lives we have today.
– Mike Rivkees om låten Come hell or high water
Då blir det ganska skönt när The Rumjacks inte drar på för allt vad de kan i An Irish goodbye on St. Valentine’s Day. Det är fortfarande fart, det är bara inte galet … en riktigt fin låt som är småtung och som bjuder på ett skönt gung. Det är riktigt fin celticpunk! En favorit!
Med October drar The Rumjacks ned på tempot ännu mer. Det är svårt att stå emot detta gung … och man fastnar snart i dragspelet, banjon och allt annat. Det låter inte alls som de fyra första låtarna för här blir det mer The Pogues-vibbar och en vemodig känsla när vi får en låt om saknad: ”I miss the way you looked at me // When the leaves were falling all around us then // Followed by the autumn rain in the cold October wind // And I could read the setting sun // The aching shadows reaching from the sound // And when the lights went on, the shops had all shut down.”
Det blir oh, shit – igen! Father’s fight är galet bra! Det är fotstampsgung som skulle kunna ge en nackskada och en allsångsrefräng. Det är också ett galet snyggt bassound och när gitarren kickar in efter dryga minuter … wow! Ibland är det detaljerna som gör det.
Sedan överraskar The Rumjacks igen. Scandal börjar som en akustisk låt innan det blir lite ska-känsla över det hela! Snyggt och himla bra! Ska vi gissa att The Interrupters Kevin Bivona har haft med ett finger i detta? Han har mixat låtarna …
Road rash låter även den annorlunda. Glöm celticpunk. Det blir mer rock med en allsångsrefräng. Kul! Bra!
Vilken jävla platta detta är! The Rumjacks briljerar fullkomligt! Inte minst gillar jag variationen. De bjuder liksom på allt möjligt och som låt nummer tio och elva får vi balladerna Eye for an eye och Pulled from the shore.
Avslutningslåten kan man inte heller klaga på. Där finns Some legends never die. Det är en hyllningslåt till bortgångne Shane MacGowan (The Pogues). Det är en härlig skål till celticpunklegenden. Cheers!
Topp tre? Nej. Detta är en finfin platta som kommer att vara en utmanare till årets bästa album 2025.
