Det har nästan gått tio år sedan The Libertines släppte Anthems for doomed youth.
Tidigare under 2024 var det brittiska bandet tillbaka – och det var en comebackplatta som heter duga!
4/5
Artist:
THE LIBERTINES
Albumtitel:
ALL QUIET ON THE EASTERN ESPLANADE
År:
2024
Genre:
ROCK, INDIE
Skivbolag:
EMI, UNIVERSAL MUSIC
Under första delen av 2000-talet var The Libertines och frontmännen Carl Barât och Pete Doherty stundtals på allas läppar.
Det var något speciellt med det här gänget, men Barât och Doherty drog inte alltid jämnt och lägg till lite annan skit så höll det inte längre. The Libertines kastade in handduken efter albumen Up the bracket (2002) och The Libertines (2004).
Men tio år senare, 2014, var bandet tillbaka och året efter släppte de Anthems for doomed youth som … inte var alls dum.
Nu har det gått ytterligare nio år och i april månad gav bandet oss album nummer fyra: All quiet on the eastern esplanade.
Och jävlar! Detta är rena comebackplattan. Igen. Jag måste säga att jag nästan hade räknat bort The Libertines, men glöm det! All quiet on the eastern esplanade är en klassplatta!
- Run run run
- Mustangs
- I have a friend
- Merry old England
- Man with the melody
- Oh shit
- Night of the hunter
- Baron’s claw
- Shiver
- Be young
- Songs they never play on the radio
Albumet kickar i gång med singeln Run run run och det är ett The Libertines som man känner igen. Det är indierock med en grungekänsla. Lite soft och ett härligt gung.
Sedan kommer Mustangs och och det är en ganska popping sak med en skön refräng och en text där vi får lära känna Traci …
I have a friend och Merry old England är andra toppar. Det är lättlyssnade låtar som fastnar med en gång och den sistnämnda skickar ut en del The Smiths-vibbar. Bara en sådan sak.
Fast albumets två absoluta höjdare tar plats som nummer sex och nummer sju på albumet. De är Oh shit och Night of the hunter. Båda är släppta som singlar så de vet onekligen vad de gör.
Alltså, gunget i Oh shit är smått magiskt – och trummorna! Det är fart och alldeles underbart att få sjunga med i refrängen: ”And she went, ’Oh shit, oh shit’ // Let’s make some money // Just enough to get us by // I want you when you smile, oh oh oh // You got the dollars in your eyes // Our love is so sick, so sick // Just takes a minute to obliterate her mind // I want you when you smile, oh oh oh // From today until you die.”
Night of the hunter är något helt annat. Det är en lugnare låt med någon romantisk känsla och soundet skickar ut lite countryvibbar innan stråkarna gör att allting skiftar färg. Makalöst snyggt gjort på en lika makalöst fin låt.
Avslutningen med Be young och Songs they never play on the radio är så bra att man nästan blir förbannad …
The Libertines
Carl Barât (gitarr, sång)
Pete Doherty (gitarr, sång)
John Hassall (bas)
Gary Powell (trummor)
