Iggy Pop har hunnit bli 75 år.
Då kanske man kan tro att han inte har så jävla mycket mer att ge inom musiken … glöm det!
Iggy Pop briljerar fortfarande!
4/5
Artist:
IGGY POP
Albumtitel:
EVERY LOSER
År:
2023
Genre:
PUNK, ROCK
Skivbolag:
GOLD TOOTH RECORDS, ATLANTIC RECORDS
Iggy Pop, som brukar kallas för Godfather of punk, är mannen som har rockat skiten av oss sedan han var med i punkbandet The Stooges som bildades under slutet av 1960-talet.
Som soloartist har han en gedigen diskografi där inte minst de två första är något alldeles speciellt.
- The idiot (1977)
- Lust for life (1977)
- Kill city (1977)
- New values (1979)
- Soldier (1980)
- Party (1981)
- Zombie birdhouse (1982)
- Blah-blah-blah (1986)
- Instinct (1988)
- Brick by brick (1990)
- American Caesar (1993)
- Naughty little doggie (1996)
- Avenue B (1999)
- Beat ’em up (2001)
- Skull ring (2003)
- Préliminaires (2009)
- Après (2012)
- Post pop depression (2016)
- Free (2019)
- Every loser (2023)
Nu tillhör inte jag Iggy Pops största fans. Han har helt enkelt varit lite för ojämn genom åren – fast hans toppar är ta mig tusan nästan osannolika! Det var väl därför jag gav albumet en chans. Det dröjde dock över en månad innan det fick snurra i gång …
- Frenzy
- Strung out Johnny
- New Atlantis
- Modern day ripoff
- Morning show
- The news for Andy (interlude)
- Neo punk
- All the way down
- Comments
- My animus (interlude)
- The regency
Med sig på de är låtarna har Iggy Pop rena superbandet och här finns Andrew Watt, Chad Smith, Josh Klinghoffer, Dave Navarro, Eric Avery, Chris Chaney, Duff McKagan, Stone Gossard, Taylor Hawkins och Travis Barker med.
Och jävlar … vilka sköna punklåtar Iggy Pop ger oss denna gång. Dessutom är det en platta där faktiskt varenda låt är bra. Ja, många är mycket mer än så.
Med inledningsspåret Frenzy ger Iggy Pop oss en spark i röven. Det är dags att vakna och dra upp volymen med den här råa och energiska punk-garage-noise-låten.
Direkt efter det drar han ned på tempot och ger oss albumets absoluta höjdpunkt, den härligt synthiga Strung out Johnny. Även New Atlantis, där Pop sjunger om sitt Miami, går ett långsammare tempo och det där låter grymt bra. Det är någon indiepunk eller hur fasiken man ska beskriva det. Ja, det är kanske till och med mer rock än punk.
Även Morning show, låten om den ledsna clownen, är långt i från snabb – och man är helsåld. Och här får man lite vibbar från U2-låten One.
När Iggy Pop sedan fyrar av rocklåten Modern day ripoff så får man små vibbar från The Rolling Stones och när All the way down kickar i gång så låter Iggy Pop lite, lite som Tom Petty och då blir genast den låten också väldigt kul att höra. Det är dock knappast något Petty-sound. Pop ger oss alltså lite allt möjligt och det är kul att få höra.
Summa summarum så har Iggy Pop gjort en väldigt bra platta och för mig – som dock knappast har stenkoll – är Every loser en av hans fem-sex bästa album någonsin.
