Tidigare hade jag en vän som hade det amerikanska dream pop-bandet Cigarettes After Sex som ett av sina absoluta favoritband.
Deras sound är rätt så enkelt att beskriva, eftersom låtarna i princip är likadana.
3/5
Artist:
RUBY HAUNT
Albumtitel:
WATCHING THE GRASS GROW
År:
2021
Genre:
DREAM POP
Skivbolag:
RUBY HAUNT
Cigarettes After Sex makar sig alla fram i ca 90-100 bpm. De har ett för varje låt nästan identiskt trumkomp och över det svävar reverbdränkta gitarrer likt kompakta molnslöjor på en disig himmel. Och glöm inte tamburinslaget som träder in i refrängens alla takter – på det andra taktslaget, för att vara exakt.
Och för att förtydliga; jag överdriver inte ens. Varje låt går så.
Därav ställde jag mig lite tvekande till hur man kunde vara ett så stort fan av ett band som låter exakt likadant, hela tiden. Hur kul är det? Min vän var inte främmande för att erkänna likheten, men replikerade i stället att “jag älskar verkligen det soundet, alltså gillar jag varje låt”. Och nog hade hon en poäng, för hennes replik sitter i mig än. Alla har vi kanske en sån artist i vårt musikbibliotek, vars musik må vara förutsägbar och repetitiv, men vi älskar det ändå.
Senare skulle jag nämligen finna mitt eget Cigarettes After Sex i Los Angeles-baserade duon Ruby Haunt – ett band vars stil i själva verket är ganska lik de förstnämnda. Även här rör det sig om eterisk drömpop, en sorts minimalistisk popmusik där samma gitarrslinga hellre repeteras om och om igen snarare än att byggas ut i något nytt. Ruby Haunt varierar sig kanske lite mer låtarna emellan, för att rycka ut till deras (och även mitt) försvar. Men, principen är densamma som för Cigarettes After Sex; de har ett väldigt distinkt, snävt sound – och gillar man det, så bör i princip hela diskografin falla en i smaken.
Det nya albumet Watching the grass grow utgör inget undantag från mallen. Över nio spår fortsätter bandet att traska i redan upptrampade spår, med stämförande gitarrslingor uppbackade av ömsom klinkande, ömsom svävande synth och försiktiga trummor. Kompletterat med en närmast viskande sång fångar bandet en känsla av en slags melankoli, kanske även nostalgi, och detta patos genomsyrar varenda skrymsle och vrå av varje enskild låt. Som poplåtar betraktat är de relativt välskrivna och stilfullt arrangerade, men inte tillräckligt kraftfulla för att övertyga, just eftersom helheten är så påtagligt endimensionell. Det räcker därmed att slå på inledande slow-burnern Pyro för att skaffa sig en bild av detta album; gillar du det du hör kommer du gilla resten, men framstår det för dig som platt och tråkigt är det lika bra att stänga av direkt.
Plockar man i stället ut vissa spår för sig kommer man dock märka att många låtar står sig mycket bättre på egna ben; Roman candle exempelvis, vars inledande ledmotiv fått en liten släng av dist till sig som funkar utmärkt ihop med refrängens eteriska synthmelodi. Jawbone bryter en aning mot likformigheten med en närmast svängig 6/4-takt, och avslutande Arrow bjuder i sin tur på riktigt vackra pianomelodier.
Det är med andra ord “vibe”-musik, sånt som lämpar sig väl för kurerade mood-spellistor eller som bakgrundsmusik, vilket inte alls behöver vara fy skam. Men dessvärre visar dock Watching the grass grow att musiken lämpar sig sämre i formen av ett helt album – det får jag erkänna.
