Halsey är framme vid sitt fjärde studioalbum.
Och när hon har samarbetat med Nine Inch Nails-duon Trent Reznor och Atticus Ross så blir det minst sagt ett spännande album.
5/5
Artist:
HALSEY
Albumtitel:
IF I CAN’T HAVE LOVE, I WANT POWER
År:
2021
Genre:
ALTERNATIVE, POP, ROCK
Skivbolag:
UMG RECORDINGS
Den amerikanska alternativa pop-stjärnan Halsey, som har flera miljarder streams på sina låtar på Spotify, släppte sitt debutalbum Badlands 2015.
- Badlands (2015)
- Hopeless fountain kingdom (2017)
- Manic (2020)
- If I can’t have love, I want power (2021)
När Halsey nu ger oss sitt fjärde studioalbum har hon beskrivit det som konceptalbum om glädjen och skräcken kring graviditet och barnafödelse. Just det där kanske inte låter så spännande, men det är onekligen den här plattan …
- The tradition
- Bells in Santa Fe
- Easier than lying
- Lilith
- Girl is a gun
- You asked for this
- Darling
- 1121
- Honey
- Whispers
- I am not a woman, I’m a God
- The lighthouse
- Ya’aburnee
Med tanke på vad Halsey har gjort tidigare och vad Nine Inch Nails – det är Trent Reznor och Atticus Ross som har producerat plattan – har gjort så känns det väl kanske inte helt självklart som om detta ska fungera även om det har dragit någon parallell mellan dem tidigare. Det är ju alternativ pop som ställs mot industrirock – även om Halsey har gjort en del alternativa rocklåtar också.
Men detta fungerar alldeles utmärkt!
Albumet inleds med pianoballaden – alternativ rock – The tradition som växer och växer och växer rent ljudmässigt. Det blir maffigt till slut och det är en spännande start på If I can’t have love, I want power.
Och det blir fler låtar som går i ett långsamt tempo. Bells in Santa Fe, som har en elektronisk känsla och som förvandlas till industrirock på slutet, och Darling, som är pop, är två. En tredje är den mörka Whispers.
Här finns dock andra grejer ockås. Easier than lying skickar ut en industrirock-känsla – precis som I am not a woman, I’m a God, samtidigt som den känns både punkig och poppig. Hur Halsey lyckas med det vet jag inte.
Med Lilith vrids allting till igen. Plötsligt blir det en hip-hop-känsla! Fast det varar i en låt för med Girl is a gun blir det en jäkla massa synthar. Med The lighthouse blir det stökig grunge så det är tvära kast här.
Honey känns som mer post-punk för att sedan blir väldigt poppig. Det är favoriten på det här finfina albumet – som helt tvärsäkert kommer att växa för varje lyssning.
Alltså, det är smått otroligt hur Halsey & company har satt ihop det. Det spretar åt alla möjliga håll, men ändå låter det bra hela vägen – och det skulle inte förvåna mig det minsta om att den här plattan kommer att tillhöra årets bästa hos många kritiker när 2021 summeras.
Topp tre? Honey, The tradition och I am not a woman, I’m a God.
