”The genre we get lumped into is plagued with bands singing about nothing”.
Citatet är Tobias Graves, sångare i amerikanska postpunkbandet Soft Kill.
5/5
Artist:
SOFT KILL
Albumtitel:
DEAD KIDS R.I.P CITY
År:
2020
Genre:
POST-PUNK
Skivbolag:
CERCLE SOCIAL RECORDS
Även om Tobias Graves uttalande i intervjun med Noise Magazine (2020) bör tas med en nya salt har Grave en poäng. För visst kan man argumentera för att 00-talets postpunk-revivalvåg inte nödvändigtvis förde med sig band som gjorde sig kända för sina sångtexter just – The Killers, Franz Ferdinand, och gänget visste absolut hur man skrev bangers, men att prisa dem för förstklassig, djuplodande lyrik är kanske lite väl frikostigt.
När Soft Kill nu släpper sitt femte studioalbum Dead kids R.I.P city vill Grave med andra ord framhäva att bandet vill säga något med sin musik. Detta på ett mycket specifikt sätt; albumets tio låtar handlar nämligen om tio olika personer som Grave vid olika tillfällen har stött på i sitt liv – människor från samhällets absoluta bottenskikt, där kriminalitet, droger och utsatthet hör till vardagen. Var och en av de tio spåren berättar således en historia om en specifik person, och skådeplatsen är bandets hemstad Portland och dess undre värld; ”… I met people who showed me the brutal truths of that world, but also shared art, music, stories and experiences as we navigated these blocks living a life of crime”. (New Noise Magazine, 2020). Grave vill dock inte använda ordet konceptalbum; i stället kallar han Dead kids R.I.P city för ”a sonic book”, där varje låt symboliserar ett separat kapitel.
Resultatet är både mörkt och sorgligt, men på samma gång fantastiskt vackert. Soundet andas mörk, patenterad post punk, a la Joy Division, där malande och robusta basgångar ackompanjerar reverb-tunga gitarrer och synthar som ekar långt ut i mixen. Musiken skapar en slags rymd, likt ett universum, som lämpar sig perfekt för Graves mörka, aningen mufflade röst att verka inom. Och med den förmedlar han tio berättelser om tio människor; berättelser som fascinerar, drabbar och berör.
Matty Rue till exempel (albumets kanske allra bästa spår) gestaltar hur ett mycket tragiskt människoöde kan se ut: ”He’s in trouble now, whispers in our ears, cannot strangle fears, cannot hold back these tears … It all just bleeds, this shame that makes you shiver”. Inverness, i sin tur, handlar om vänner Grave förlorat: ”To those I loved who drowned, consumed by their escape, the water filled their pores and they sunk to the floor”. Men även om dessa människor inte må vara i livet längre för Grave deras talan, varpå deras minne lever vidare. Dead kids R.I.P. city är med andra ord en skildring av människor vi vet finns, men som många av oss aldrig ser – en fantastiskt vacker, men således också en viktig sådan.
Även albumets eklektiska karaktär soundmässigt bör nämnas, för utöver den nyss nämnda, tillika uppenbara Joy Division-kopplingen införlivas även många andra influenser på albumet. Ibland tycker jag mig till exempel höra ackord med en typisk metal-harmonik, bland annat i Inverness – men ironiskt nog är just den låten på samma gång ett bra exempel även på albumets poppiga influenser, med sin sockersöta melodi och enkla vers-refrängstruktur. Vissa låtar påminner i sin tur om shoegaze, som utdragna Oil burner, samt Roses all around med sin ekande tremolo-gitarr i bakgrunden. Gemensamt för alla låtar dock är de mycket medryckande melodierna, samt Graves högklassiga sångprestation albumet igenom. Det är mörkt och melankoliskt; tungt, men också melodiskt. Lite som The Cure typ, för att slänga in ytterligare en referens.
En av albumets få baksidor är att den mufflade sången ibland gör sångtexterna svåra att tyda, men med sångtexterna nära till hands (vilka finns på bandets Bandcamp-sida) är Dead kids R.I.P city en fantastisk upplevelse från start till mål, såväl musikaliskt som textmässigt. För visst säger musiken något, det kan vi vid det här laget lugnt konstatera; med ett album likt detta kan Soft Kill mycket väl kosta på sig att vara lite kaxiga, och mer därtill.
