Storslaget men ojämnt när The Killers är tillbaka

Ända sedan genombrottet i samband med det tidiga 2000-talets indierock-våg har The Killers varit en av arenarockens allra främsta företrädare. De liknades visserligen inledningsvis med samtida nykomlingar som Interpol och The Strokes, men The Killers var inte menat att vara ett band med coola indievibbar – i stället tog de sikte mot de stora arenorna, och soundet artade sig därefter.

Och dåligt gick det ju inte direkt; hits som Human och den tidlösa Mr. Brightside spelas fortfarande på såväl klubbar som diverse radiostationer.

3/5

Artist:
THE KILLERS
Albumtitel:
IMPLODING THE MIRAGE
År:
2020
Genre:
ROCK, ALTERNATIVE
Skivbolag:
EMI

Men likt de flesta stora indierockband från den eran har även The Killers på senare år haft svårt att förnya sig och förbli relevanta. 2017 års släpp Wonderful wonderful var ett krampaktigt försök att etablera ett nytt sound, och levde således inte upp till de förväntningar som fem års frånvaro medförde. Problematiken kvarstod alltjämt, och i arbetet med nya Imploding the mirage har man dessutom fått klara sig utan gitarristen Dave Keuning, som har tagit ett uppehåll med hänsyn till dennes solokarriär. Uppenbarligen har detta påverkat den kreativa processen; i en intervju med Rolling Stone beskriver bandet det som att det var “svårare än de trodde” att spela in en skiva utan sin gitarrist.

Resultatet är dock inte alls oävet; visst hörs det på Imploding the mirage att gitarrerna tonats ned en aning, medan synthar och bas har fått ta större plats i ljudbilden – men framför allt har den nyblivna trion hittat tillbaka till det som är själva essensen i The Killers musik; kraftfulla melodier och storslagna refränger, som klippta och skurna för att framföras inför en fullsatt fotbollsarena. Tydliga kopplingar kan dras till klassisk rock-förlagan Bruce Springsteen, och även modernare akter som The War On Drugs (vars förgrundsfigur Adam Granduciel är med och gästspelar på några spår). Albumet mynnar med andra ord ut i ett pompöst heartland rock-soundtrack som helt saknar hämningar. The Killers håller inte igen på nåt.

Ibland funkar det fantastiskt bra, som på introspåret My own soul’s warning som får en att vilja hoppa in i en pickup-truck och dra i väg i 150 knyck genom öknen medan solen går ner i fjärran. Även Caution är en höjdpunkt, där sångaren Brandon Flowers utlopp för hela sitt magnifika register, och gillar man The War On Drugs är även Running towards a place en favorit. De feta basgångarna som löper genom albumet ska även de nämnas, varav introt på Fire in bone utmärker sig särskilt.

Men andra gånger låter det inte riktigt lika bra, som på hopplöst klyschiga Lightning fields där Flowers sjunger: “You were standing in the lightning field of love”. Oftast är det just sångtexterna som får det att skära sig i öronen, vilket följaktligen får en att undra vad bandet med Flowers i spetsen egentligen vill förmedla med den här skivan.

På så sätt kan Imploding the mirage upplevas som aningen ojämn, men The Killers vet alltjämt hur man gör riktiga publikfriare, och till skillnad från på Wonderful wonderful finns här flera låtar som kommer att göra sig riktigt bra live när väl coronarestriktionerna släpper. På så sätt visar The Killers att de fortfarande har mycket att ge, och svenska fans har all anledning att se fram emot när bandet kommer till Lollapalooza i Stockholm nästa år. För det är där de gör sig bäst – inför de stora publikmassorna.

Musikälskare med förkärlek för allt som är indie och alternativt - typ så. Fem album som jag håller kärt: Frightened Rabbit - Midnight organ fight, JAWS - The ceiling, The War On Drugs - A deeper understanding, American Football - LP3, The Killers - Hot fuss.

3 Comments

  1. Oj. Första Killers recensionen jag inte alls håller med er! Jag tycker skivan är brilliant nästan rakt igenom. Lighting Fields är definitivt sämsta låten på skivan och jag tyckte många andra låtar till en början gick i samma spår att låta som överproducerade Disney-balader där Brandons röst skär sig. Men jag har lyssnat genom denna skiva över helgen och inser hur sjukt mycket jag älskar den. Alla låtar växer så det knakar dessutom. Dying Breed är ett monster till singel och det bästa de producerat sedan Day & Age!

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Föregående inlägg

En oväntad uppföljare av Coheed And Cambria ...

Nästa inlägg

Nästa platta med Lionheart är här

Senaste om The Killers