Varför inte dra i gång en platta där du får såväl skatepunk som poppunk?
Då är det The Bombpops och Death in Venice beach du ska se till att få i gång direkt!
4/5
Artist:
THE BOMBPOPS
Album:
DEATH IN VENICE BEACH
År:
2020
Genre:
PUNK
Skivbolag:
FAT WRECK RECORDS
Jag lyssnade på The Bombpops förstaplatta Fear of missing out när den släpptes 2017. Det var dock inte någon platta som riktigt fick ögonen att börja snurra. Det var dock ett spännande punkband helt klart.
Med Death in Venice beach visar de vad de kan göra …
- Dearly departed
- Double arrows down
- Zero remorse
- Notre dame
- Sad to me
- Can’t come clean
- Blood pact
- In the doghouse
- 13 stories down
- Radio silence
- House on fire
- Southbound stranger
Ah, detta är bra alltså! Det är inte den där vanliga poppunken där band efter band kan låta mer eller mindre likadant. Här blir det skatepunk som blandas med poppunk. Det blir punkigt ilskna gitarrer – och det smattras på bra bakom trummorna – som blandas in med poppiga refränger.
När man har kommit tio spår in på platta har tiden bara flugit i väg och man behöver inte fundera på att världen utanför beter sig väldigt märkligt i ett ansträngt läge. Då är det skönt att kunna dra i gång detta och slippa fundera på toalettpapper och pasta …
Plattan inleds med Dearly departed och man blir nyfiken med en gång när det är ett bra drag. Man blir inte mindre nyfiken när Double arrows down inleds lite försiktigt innan den kickar i gång och bjuder på ett grymt skönt gung.
The Bombpops fortsätter med att skicka ut bra låtar, men det fullkomligt exploderar med Sad to me. Det är med den låten som hela plattan skjuter upp i höjden. Det är ett gung från en annan planet, det är ett sjukt skönt gitarrsound och till det får man en poppig refräng. Win, win, win, win kan man väl säga.
Och då är det sju låtar kvar innan plattan är slut!
Det är bra hela vägen, men det är Can’t come clean, Blood pact, In the doghouse, Radio silence och 13 stories down sticker ut lite extra.
Den sistnämnda ser till att man verkligen börjar fundera på annat än punk och toalettpapper i coronatider. När albumet spelades in hamnade Poli van Dam på en rehabklinik och här finns textraden ”I’m not an alcoholic //I just play one on the weekends” …
