Nästan 80 minuter med Coheed And Cambria!

Nästan 80 minuters massiv rock.

Coheed And Cambria är tillbaka med ny musik.

Vi får albumet Vaxis – Act I: The unheavenly creatures.

Det amerikanska progressiva rockbandet Coheed And Cambria bildades 1995 och Vaxis – Act I: The unheavenly creatures blir deras nionde fullängdare.

De flesta av Coheed And Cambrias album är konceptalbum som är baserade på science fiction-serien The Amory Wars som är skriven av sångaren Claudio Sanchez.

The second stage turbine blade (2002)
In keeping secrets of silent earth: 3 (2003)
Good Apollo, I’m burning star IV, volume one: From fear through the eyes of madness (2005)
Good Apollo, I’m burning star IV, volume two: No world for tomorrow (2007)
Year of the black rainbow (2010)
The afterman: Ascension (2012)
The afterman: Descension (2013)
The color before the sun (2015)
Vaxis – Act I: The unheavenly creatures (2018)

En annan brukar väl inte ha så mycket till övers för progressiv rock. Det brukar bli för mycket av det goda helt enkelt, men sedan finns det givetvis även band som lyckas balansera det på rätt sätt. Coheed And Cambria är ett av de banden.

På Vaxis – Act I: The unheavenly creatures trycker de in 15 spår och nästan 80 minuters musik.

Prologue
The dark sentencer
Unheavenly creatures
Toys
Black Sunday
Queen of the dark
True ugly
Love protocol
The pavilion (A long way back)
Night-time walkers
The gutter
All on fire
It walks among us
Old flames
Lucky stars

Även om det är ett konceptalbum så kan man lyfta ut låt för låt och bara lyssna på dem som singlar. Det fungerar hur bra som helst och efter ett par lyssningar av plattan så kan man nästan tro att det är ett Greatest hits-album. Så hög klass håller låtarna rakt igenom. Det stör inte ens att låtarna är i längsta laget, fem-sex minuter långa.

Den här mäktiga och nästan storartade progressiva rock/metal-musiken låter grymt bra. Det kan bero på att Coheed And Cambria även slänger in lite vanlig rock och pop, men även punk i det hela. På något sätt slutar det hela tiden med att man sitter och försöker sjunga med när Claudio Sanchez fullkomligt briljerar vid micken.

Bästa spåren? The pavilion (A long way back) och Toys, men som sagt. Det känns som om varenda låt hade kunnat släppas som en singel.