Southamptonsonen Seán McGowan är framme vid sitt debutalbum – och det är ett album som inte riktigt låter som något annat.
Son of the Smith kan enklast summeras som en fullträff.
Namnet. Seán McGowan. Det är inte samma sak som Shane MacGowan. Det har en del fått märka i konsertlokalerna … Jag läste en intervju någonstans på nätet om att Seán McGowan har haft en del problem med det. Folk har kommit till hans spelningar för att se och höra The Pogues-legendaren och inte Southamptonsonen.
Nu vet jag ju inte om de har blivit besvikna för det eftersom Seán McGowan bjuder på ruskigt skön musik – även om det knappast kan kallas för celticpunk.
För 24-åringen började arbetet med debutplattan 2009. Han arbetade sena nätter som bartender och samlade på sig olika historier som han satte melodier till och som han spelade upp på sin akustiska gitarr. Han har släppt ett par EP:s och turnerat med bland andra Skinny Lister och Frank Turner och där trillade kronan ned. McGowan påminner en del om Turner. Man kan även dra en del paralleller med Billy Bragg.
Det är folkrock/folkpunk över det som McGowan ger oss på sin debutplatta.
- Mind the doors
- Cuppa tea
- Romance ain’t dead
- Skin & bone (& blood & moaning)
- Porky pies
- Oh my days
- Mind your head
- Springhill
- Local boy
- Autopilot
- Life has a way
- Off the rails
- Mind the gap
Det här är musik som har sina rötter i arbetarklassen, från hamnområdet i Southampton där McGowan växte upp. Det här känns äkta och här kan man inte snacka om överpoduktionen. Varenda instrument, varenda ton McGowan ger oss finns det en tanke med. Lägg till McGowans trottoarpoesitexter och en känslomässig och äkta röst. Då får vi 13 urstarka låtar på ett lika starkt debutalbum.
Bästa spåret? Springhill. Det är en helt sjuk känsla i hela den låten.
