James Christian är tillbaka med sitt första soloalbum på fem år.
Vi får plattan Craving – och det är en skön melodiös hårdrocksplatta som vi får av House Of Lords-sångaren.
James Christian är kanske mest känd som frontfigur för det amerikanska rockbandet House Of Lords, men mannen som är gift med Robin Beck har även vid sidan om det bandet släppt ett gäng soloplattor.
- Rude awakening (1995)
- Meet the man (2004)
- Lay it all on me (2013)
- Craving (2018)
På Christians senaste platta får vi elva melodiösa hårdrocks/AOR-låtar.
- Heaven is a place in hell
- Wild boys
- Craving
- Jesus wept
- World of possibility
- Sidewinder
- I won’t cry
- If there’s a God
- Love is the answer
- Black wasn’t black
- Amen
Hans tidigare plattor är bra så att det skulle bli något bra även denna gång hade man på känn – fast man har väntat på det här alldeles för länge. Det finns gott om högklassiga låtar här. Det finns gott om låtar som det doftar 1980-tal över också.
Det här är helt enkelt skön AOR. Då är det ganska soft rock med stora refränger och att James Christian bjuder på en finfin sånginsats kommer knappast som någon överraskning.
Helt klart så får plattan en bra start med Heaven is a place in hell och Wild boys, men sedan fullständigt exploderar det. Det exploderar inte fartmässigt, men känslan Christian har i titelspåret Craving är smått fantastiskt.
Och det fortsätter. Jesus wept, med det fantastiska gitarrsoundet, kan få en vuxen man att lipa – i alla fall om man skär lök på fel sätt … Det är en fantastisk låt helt enkelt.
Här finns också Sidewinder som är lite tyngre, lite bluesigare och som får en att tänka på FM och Thunder. Även Black wasn’t black är tyngre och bluesigare. Helt klart så är det bra låtar och Craving är en bra platta även om den är aningen ojämn. Fast det är bara en låt som jag inte gillar. Det är sistaspåret Amen. Den ger ingenting.
Det här är en platta för den som gillar House Of Lords, Robin Beck, Night Ranger, Ted Poley, Revolution Saints, Eclipse, Sunstorm och Hardline.
