Jag var aldrig ett större fan av det som klisterlappades med ”stonerrock” vid 90-talets slut.
Däremot har Abramis Brama trängt sig på mellan åren (sporadiskt, ska erkännas) med ett visst stänk av det där cementtunga 70-talsmullret och knivslipar-distorsionen.
Och ett gäng som ger sig på gamla smådammiga klassiker som Blodwyn Pig, Pretty Things och här Ashbury (låten Vengeance från 1983 nånting) vårdar musikarvet väl och egensinnigt.
De framhåller själva gamla tungt riffande November, Pugh eller progg som från Träd, Gräs & Stenar samt Kaipa som influenser. Och med ett öra åt Sabbath och kanske lite Zep.
Och det må vara hänt … men i huvudsak är detta ett av Sveriges mest egenartade och personliga band som via ett eget musikaliskt uttryck både via gitarr, bas, trummor och en asbra sångare med betydligt mer textstomme än ”kröka-röka-pöka”-stuket helt enkelt gör det de är bäst på.
De levererar tungt och med varierat sväng (möjligen hade jag velat ha lite mer upptempo) i väl arrangerade låtar. Abramis Brama överbryggar de flesta gränser även om retro-touchen är konstant.
