Superchunk är framme vid sitt elfte studioalbum.
Vi får What a time to be alive – och som vanligt får vi ett bra album från indierockbandet.
Det amerikanska indierockbandet Superchunk, som kommer från Chapel Hill, North Carolina, bildades 1989. Det här gänget bjuder dock på mer än klassisk indierock. Det är så mycket energi i detta att det rinner över åt punkhållet.
Så här ser Superchunks diskografi ut:
- Superchunk (1990)
- No pocky for Kitty (1991)
- On the mouth (1993)
- Foolish (1994)
- Here’s where the strings come in (1995)
- Indoor living (1997)
- Come pick me up (1999)
- Here’s to shutting up (2001)
- Majesty shredding (2010)
- I hate music (2013)
- What a time to be alive (2018)
Efter nästan tre decennier tillsammans skickar Superchunk ut ännu ett bra album och What a time to be alive har formats efter den politiska situationen i USA.
Så här säger frontfiguren Mac McCaughan om plattan:
It’s a record about a pretty dire and depressing situation but hopefully not a record that is dire and depressing to listen to.
På What a time to be alive får vi elva låtar där många av dem som sagt lutar över åt punkhållet, men samtidigt är det popenergi i det hela. En annan fastnade för det efter ett par låtar och då var det bara att ta plattan från början.
- What a time to be alive
- Lost my brain
- Break the glass
- Bad choices
- Dead photographers
- Erasure
- I got cut
- Reagan youth
- Cloud of hate
- All for you
- Black thread
Det är en jämn platta där allting är bra. Det finns kanske inte den där högsta toppen, men det finns inte heller någon låt som inte håller måttet. Allting är lite så där lagom argt och blandningen med indie och punk som Superchunk får till är så jäkla skön.
Bästa spåret? Break the glass och Erasure.
Superchunk
Mac McCaughan (sång,gitarr)
Jim Wilbur (gitarr)
Laura Ballance (bas)
Jon Wurster (trummor)
