15 sekunder in på Biters nya platta, The future ain’t what it used to, be tänkte jag: ”Vad är det här? Jag måste höra mer!”
Och lyssnade det gjorde jag …
En annan hade noll koll på Biters, ett rockband från Atlanta, innan The future ain’t what it used to trillade ned i knäet.
De har verkligen en förkärlek till 1970-talsrock/powerpop och sådant där brukar gå hem hos en annan. Det gör onekligen Biters också.
- Let it roll
- Stone cold love
- Callin’ you home
- Don’t turn this good heart bad
- Gypsy Rose
- No stranger to heartache
- Vulture City
- Hollywood
- Chasin’ the feeling
- Goin’ back to Georgia
Jag behövde bara nå till andraspåret Stone cold love för att vara tokfast.
Det är en låt som lätt snurrar ett par gånger extra. Då slår det mig. Det här gänget hamnar i samma fack som The Struts.
Men detta är inte klassisk 1970-talsrock ’n’ roll. Det är även powerpop och Biters har en modern touch som gör att det låter kalasbra.
Ett av de absolut bästa spåren är Don’t turn this good heart bad. Nu blir det mer powerpop med en sylvass refräng och ett löjligt skönt gung.
No stranger to heartache ger oss lite mer klassisk rock ’n’ roll. Trummorna och gitarrerna … Det sista spåret är en annan höjdare. Här får vi en akustisk ballad i Goin’ back to Georgia. Sjukt bra!
