Powermetalhjältarna levererar än

31 år och 15 album.

Det är bara till att imponeras av Helloween – som fortfarande rockar loss.

Helloween bildades i Tyskland 1984 och räknas som pionjärerna inom powermetal-genren. Deras två album, Keeper of the seven keys part I och part II räknas dessutom som mästerverk inom genren.

Inte så konstigt. Det där är två fruktansvärt bra album.

Sedan dess har det hänt en del. Helloween har gjort album efter album och bandmedlemmar har kommit och gått. Sedan 2005 består bandet av Andi Deris, Michael Weikath, Sascha Gerstner, Markus Grosskopf och Daniel Löble.

2005 släpptest Keeper of the seven keys: The legacy. Och efter det har Helloween släppt Gambling with the devil, 7 sinners, Straight out of hell och nu har då även My God-given right landat.

Det sistnämnda blev Helloweens 15:e studioalbum. Och med My God-given right känns Helloween nästan ostoppbara – bandet visar inte det minsta tecken på att det är dags att trappa ned.

Sångaren Andi Deris är lika bra som någonsin och musiken är både snabb och medlodiös.

Helloween själva har sagt att man går tillbaka till rötterna med det senaste albumet. Och så är det. Gillade du Helloweens musik på 1980- och 1990-talen så lär du gilla detta.

Det börjar tungt värre i 30 sekunder, sedan är det klassiskt Helloween-stuk och Andi Deris briljerar i Heroes.

Battle’s won skulle kunna vara en introlåt för vilket hockeylag som helst.

Lite mer melodiöst blir det på My God-given right som är riktigt bra. Det är en av de bästa låtarna på albumet. Det är klassiskt Helloween-material.

Stay crazy är en annan höjdare.

We wanna stay crazy

As fresh as a daisy

We wanna stay easy

And don’t stop believing

Life’s a show

Oh, a word and a blow

We wanna stay crazy

And never get lazy

We wanna live our way

Each day as a heyday

Life’s a show

Oh, we wanna stay crazy

Nu är plattan i gång på riktigt. Helloween radar upp bra låtar.

Spår nummer fem är Lost in America.

Men plattan tappar lite, lite. Det dyker upp några låtar som inte riktigt håller samma höga klass som första halvan av albumet.

Fast å andra sidan, det fungerar trots allt rätt bra. Och det är ingenting som får mig att vilja trycka på muteknappen. Absolut inte.

Den nya Helloween-plattan fick mig att inse en sak – det är alldeles för länge sedan jag lyssnade på Helloweens äldre plattor.

Nu är det dags att damma av ett par gamla vinyler och höra The keeper of the seven keys igen.