Evigt unge Michael Monroe rockar vidare.
På nya plattan Blackout states är det raka rör – och det är bra från början till slut.
1987 släppte Michael Monroe sitt första soloalbum, Nights are so long.
När den gamle Hanoi Rocks-medlemmen nu släpper sitt tionde soloalbum är det nästan förvånansvärt bra.
Du kan spela albumet en gång, två gånger, tre gånger.
Du kan leta fel. Du kan leta efter en dålig låt.
Du kan ge upp direkt.
Det finns inga svaga låtar på Blackout states.
En Michael Monroe, som genom åren har varit lite ojämn, har verkligen fått till det denna gång.
Det börjar med favoritlåten på albumet: This ain’t no love song.
Det fortsätter med grymma Old king’s road och Goin’ down with the ship.
Det är raka rör. Det är sköna riff. Det är sköna refränger som smittar av sig. Det är rock ’n’ roll helt enkelt.
Det blir lite lugnare med Keep your eye on you, men ett par minuter senare drar Monroe upp tempot igen.
Och det är så man vill ha det.
Vem gillar inte en låttitel som Good old bad days?
In the good old bad days we’d never learn
The only way was up, down, crash and burn
Always walkin’ on the edge
Almost falling off the ledge
What great times they could’ve been with what I’ve seen
Det är inget krångel, det är bara jäkligt bra. Blackout states, Under the northern lights, Permanent youth … Det bara fortsätter. Det är bara bra låtar.
Har jag ens nämnt Six feet in the ground?
