Nu har Rockfarbror.se varit i gång i drygt 16 månader.
Under det senaste halvåret har det slagit mig: Jag har noll koll på hur många bra artister som det faktiskt finns.
Jag har en löjligt bred musiksmak. Det kan vara pop, rock, punk, blues, synth eller vad tusan som helst som får en annan att börja le som ett litet barn.
När jag drog i gång sajten inbillade jag mig att jag hade hyfsad koll på musik. I alla fall vissa genrer. Det kan jag konstatera att jag inte hade.
Hos Rockfarbror dyker det upp nya mejl varje dag. Det kommer bland annat mejl från promotionsbolag, från skivbolag, från artister själva och från kompisar till bandmedlemmar. Alla vill och hoppas att man ska lyssna på det de tipsar om. Det gör jag också. Nyfiken som man är så läser man igenom allt och lyssnar på allt mer än en gång.
Och det dyker upp guldkorn. Det dyker upp en jäkla massa guldkorn. Det är band som en annan aldrig har hört talas om, men som slår ut det mesta som spelas på radion. Det är lite märkligt, eller så är det jag som har en märklig musiksmak … En av dessa grymma artister är Marlene Oak. En 20-årig Stockholmstjej som jag inte hade någon som helst koll på förrän det damp ned ett mejl. Nu kan jag inte sluta lyssna på henne. Och det finns fler, många fler.
Någon har ifrågasatt sajten och menar att det blir löjligt när jag/vi bara delar ut bra betyg. Det är möjligt att de har rätt, men varför ska man lägga ned tid på att lyssna på något som man inte gillar?
Då är det väl bättre att hoppa över det och lyssna på något som man tycker om? Det finns väl ingen anledning att sitta och svära i soffan för att man inte gillar musiken som man själv har satt i gång? Då är det bättre att gå vidare. Jag gör det i alla fall.
Att man inte gillar en platta säger väl egentligen ingenting. Ska jag då sitta och skriva att ”detta är en kass platta, lyssna inte”? Det känns åt helsike. Bara för att inte jag fastnar för det så kan det finnas hundratals, ja tiotusentals som tycker att det är lysande.
Vem ska då stå där med dumstruten? Artisten som har kämpat i flera år med sin platta eller jag som sågade den efter en kvarts lyssning? Eller är det de där tiotusen andra som har tokfel? Nej, precis.
Därför fortsätter jag att driva sidan med inställningen: Skriv och tipsa om låtarna och plattorna som du gillar.
Sedan att det kan komma upp en krönika – där man skriver med glimten i ögat – är en annan sak …
