Tre gamla bandmedlemmar i The Pogues, Flogging Molly och Dropkick Murphys bestämde sig för att göra lite ny musik.
Nu är The Walker Roaders debutplatta här – och för den som gillar celticpunk så lär det här gå hem hur lätt som helst.
4/5
Artist:
THE WALKER ROADERS
Album:
THE WALKER ROADERS
År:
2019
Genre:
PUNK
Skivbolag:
GINGER MAN, BEVERLY MARTEL LABEL GROUP
De tre bandmedlemmarna, som alla bor i USA, i The Walker Roaders är James Fearnley (ex-The Pogues), Ted Hutt (ex-Flogging Molly) och Marc Orrell (ex-Dropkick Murphys).
Man fastnade direkt vid Ted Hutt eftersom har har producerat en jäkla massa bra plattor. Han har exempelvis gjort det åt Flogging Molly, MxPx, The Bouncing Souls, Street Dogs, Dropkick Murphys, Old Crow Medicine Show, The Horrible Crowes, Jesse Malin, Chuck Ragan, Brian Fallon och inte minst så var det Hutt som producerade The Gaslight Anthems lysande album The ’59 sound. Bara att den mannen finns med i ett band så blir man minst sagt nyfiken …
På The Walker Roaders – namnet kommer efter ett gatugäng från Fearnleys ungdomstid i Manchester – debutplatta finns det nio låtar vilket kanske är i minsta laget, men å andra sidan finns det inget utfyllnadsmaterial här.
- Lord Randall’s bastard son
- Seo Yun
- Will you go Lassie go
- The story
- A meteor at a time
- Old tar road to Sligo
- The blackbird only knows one song
- Here comes the ice
- Turned out nice again
Det här är låtar där man bland annat kan höra dragspel, fiol, mandolin, gitarr, bas och trummor. Ja, ni vet allt det där som celticpunkbanden brukar använda sig av.
Det första man hörde från The Walker Roaders (James Fearnley, Ted Hutt, Marc Orrell, Kieran Mulroney, Brad Wood och Bryan Head) var singeln Will you go Lassie go som släpptes i juni. Det är skön irländsk folkmusik. Det är inte så jäkla mycket punk i det här utan det är en ganska soft låt och den påminner väl egentligen mer om Runrig än om The Pogues eller Dropkick Murphys.
Nästa singel blev Lord Randall’s bastard son. Det är också den låten som får inleda albumet. Nu blir det lite mer drag – och då blir det genast skitbra. Det är fotstampsgung och en allsångsrefräng. Det är väl knappast så att The Walker Roaders öppnar några nya dörrar, men det låter väldigt bra och det räcker gott. Det finns liksom alltid plats för mer celticpunk.
Det är väl inte så mycket att orda om. Det är en jämn och bra platta och gillar du irländsk folkmusik och celticpunk så finns det inget att fundera på. Det är bara till att dra i gång det här.
Topp tre? Lord Randall’s bastard son, Here comes the ice och The story.
