True Lies ger oss en rock 'n' roll-pärla

Över 30 år efter skivdebuten kan man konstatera att True Lies fortfarande är kul.

Då får vi också en riktigt skön rock ’n’n roll-pärla i Hoarse.

Det var 1988 som mini-LP:n Where are the angels landade på skivdiskarna och kritikerna hyllade det nya svenska rockbandet. Det blev ytterligare några album innan True Lies tog paus under slutet av 1990-talet.

De återförenades för några spelningar under 2007 och de fick en sådan stor kick av det att True Lies, som genom åren haft en del förändringar i line-upen, återbildades.

Where are the angels (1988)
Marshmuggers love jelly-fish (1990)
Greedbird (1993)
Needle Park (1997)
Social-D-day (2010)
Hoarse (2019)

När vi nu får Hoarse så blir det True Lies första platta på nio år och den första med line-upen bestående av Anders Ragnarsson (gitarr), Erik Fagerberg (bas), Per Olin (sång), Lars Paulström (gitarr) och Johan Eklund (trummor).

Det tog sådan tid eftersom de i ett tidigt skede bestämde sig för att de skulle vara helt och fullt nöjda med varje låt innan de gick vidare med att göra ett helt album.

Ronson
Dead things come alive
The strain
T-Rex
Ketchikan woman
Serenity
Ringing the bell
Way down
Some days
Gotta get
God ain’t here

Malmös rockhjältar fortsätter givetvis att bjuda på tidlös klassisk rock. Det är rock ’n’ roll där man det finns spår av allt från The Replacements till Neil Young och The Rolling Stones. Då får vi snygga melodier, sköna gitarriff och en rytmsektion som ser till att det gungar som tusan.

Och visst är det precis som True Lies ville göra. Det är elva starka spår och det finns ingenting som kan liknas vid en utfyllnadslåt. Egentligen skulle varenda låt kunna släppas som singel.

Dessutom ser True Lies till att det händer någonting hela tiden. Det är någon popdänga, det är någon powerballad och det är härliga rocklåtar. Man får liksom allting på en gång.

Topp tre? Den nästan lite punkiga Ketchikan woman, rock ’n’ roll-pärlan Ronson och den softa God ain’t here.

Plattan släpps i dag den 22 mars.