The Hellacopters är tillbaka med ny musik.
De är tillbaka med uppföljaren till Eyes of oblivion – och Overdriver är helt enkelt för jävla bra!
4/5
Artist:
THE HELLACOPTERS
Albumtitel:
OVERDRIVER
År:
2025
Genre:
HÅRDROCK, GARAGE ROCK
Skivbolag:
NUCLEAR BLAST
Det var 1994 som The Hellacopters – med Nicke Andersson i spetsen – bildades.
Sedan dess har det egentligen bara handlat om svensk musikhistoria. The Hellacopters tillhör väl de bästa banden som har kommit fram här. Det visar inte minst deras diskografi:
- Supershitty to the max! (1996)
- Payin’ the dues (1997)
- Grande rock (1999)
- High visibility (2000)
- By the grace of God (2002)
- Rock & roll is dead (2005)
- Head off (2008)
- Eyes of oblivion (2022)
- Overdriver (2025)
När The Hellacopters släppte Eyes of oblivion 2022 var det deras första platta sedan återbildandet 2016. Den plattan tog emot väl på alla håll och kanter. Jag var dock inte lika glad för den …
När vi nu spolar bandet framåt några år till och vi får Överdriver så kan man inte låta bli att dra på smilbanden.
Detta är verkligen en fet rock ’n’ roll-platta.
Det är hårdrocksgodis!
- Token apologies
- Don’t let me bring you down
- (I don’t wanna be) Just a memory
- Wrong face on
- Soldier on
- Doomsday daydreams
- Faraway looks
- Coming down
- Do you feel normal
- The stench
- Leave a mark
Oj! Här finns några riktiga smällkarameller till låtar! Det är det högoktaniga The Hellacopters som man har älskat att lyssna på i 30 år!
The Hellacopters kickar i gång allting med Token apologies. Det är hårdrock som bjuder på ett jävla gung. Det är hårdrock som det doftar 1970-tal om. Ja, det är The Hellacopters!
Och det svänger ännu mer om Don’t let me bring you down! Med (I don’t wanna be) Just a memory blir det mer power pop-känsla – och japp även det en höjdare.
Det är dock efter den inledningen som plattan verkligen tar fart. Wrong face on har både punkkänsla och ett grymt gott gung – och det där gitarriffet smakar mumma!
Och bara en sådan inledning som Doomsday daydreams har får i alla fall mig att börja spinna. Lite soft, ett gott gung och en härlig refräng. Och så har vi den där gitarren igen … japp. En fullträff till.
Ah, man kommer inte ifrån att man piggnar till när The Hellacopters drar på lite mer. Det gör det med Faraway looks. Jävlar! Det är The Hellacopters-rock ’n’ roll med den där härliga 1970-talskänslan. Tempoväxlingen! Pianot! Och refrängen! Supershitty to the max!
Och gillar man den så lär man ju definitivt gilla Do you feel normal – även om den är ganska glatt poppig. En bålskön låt som nästan har ett Friday I’m in love-gitarrsound i början! Humöret stiger direkt! Jag gillar också när låten skiftar i tempo. Det är en låt som jag kommer att spela sönder och samman, inte minst i sommar!
Sistaspåret måste också lyftas fram. Leave a mark gör precis det titeln säger. The Hellacopters bjuder på ett klassiskt sound, som bjuder på 1970-talskänsla, på avslutningslåten – och man suktar redan efter mer. Eller varför inte dra i gång några av deras klassiska album? Det ska i alla fall jag göra.
