Utåt sett framstod Ben Howards inledande karriär som en enda skimrande framgångssaga. Debutalbumet Every kingdom (2011) med dess lättillgängliga indiefolk vann honom både två Brit Awards-utmärkelser och ett lukrativt skivkontrakt, och likställde honom med såväl folkrockare likt Mumford & Sons som en viss Ed Sheeran – en annan artig, lite blyg brittisk singer-songwriter som också skrev avskalade, akustiska popballader.
3/5
Artist:
BEN HOWARD
Albumtitel:
COLLECTIONS FROM THE WHITEOUT
År:
2021
Genre:
FOLK, INDIE
Skivbolag:
UNIVERSAL MUSIC, ISLAND RECORDS
Problemet var bara att Howard själv inte alls trivdes med varken det tilltagande kändisskapet eller kopplingarna till artisterna ovan. Han gav sällan intervjuer, och när han väl gjorde det avfärdades spydigt de journalister som vågade sig på att nämna Sheerans namn i samma mening som hans.
Följaktligen har Howards två efterföljande albumsläpp inneburit varsitt kliv bort från den blandning av pop och folk som Every kingdom tog avstamp i. Nya Collections from the whiteout är inget undantag och det utgör hans kanske mest nydanande platta i karriären.
Albumet tar vid där 2018 års Noonday dream slutade, med ett lika delar atmosfäriskt som melankoliskt sound. Just melankolin utgör en sorts ryggrad i Howards gärning, och genomsyrar såväl musiken som låttexterna. ”The memorygrows half in sleep, half a life is half in dream” sjunger han exempelvis över en slingrande pianoslinga i Sage that she was burning, som dessutom utgör ett exempel på albumets experimentella inslag med sin udda taktart och sitt jazziga trumspel. Även komprimerade och effekttunga gitarrljud förekommer ofta på skivan, som enligt Howard själv uppstått tack vare ”a spaceshipof pedalboards”.
Collections from the whiteout är således mer komplex och svårsmält än sina föregångare. Och det är på gott och ont; visst inger låttitlar som Crowhurst’s meme och The strange last flight of Richard Russell, med inneboende allusioner till försvunna världsomseglare och olycksamma piloter, ett mer moget och sofistikerat intryck – men samtidigt saknar skivan det mått av rättframhet och råhet som gjorde Every kingdom så omedelbart tilltalande. Albumet behöver därmed ett par genomlyssningar för att komma till sin rätt, men löper samtidigt risken att tråka ut en del lyssnare på kuppen.
Men plumpa liknelser med Ed Sheeran däremot – det kommer Howard garanterat att slippa denna gång.
