Något extremt tråkigt blev till något bra

Så var den då äntligen här, Brian Fallons första soloplatta Painkillers.

Det är så bra som man vågade hoppas på – och då är det bara till att låta albumet gå på repeat.

Brian Fallon och de andra i The Gaslight Anthem behövde ta ”en lång paus”. Frågan är om vi ens får se bandet igen.

Det var extremt tråkiga nyheter.

I stället får vi höra Bria Fallon solo.

Det var ju klart roligare.

Då låter det givetvis väldigt mycket Gaslight, men det är kanske aningen mer folkrock över Fallon solo, i alla fall stundtals.

Vi har redan fått ett helt gäng med singlar från plattan. Bland annat den fantastiska A wonderful life.

Vi har också fått Nobody wins.

Och Fallon fortsatte att släppa låtar från albumet innan släppet den 11 mars:

• Smoke
• Steve McQueen
• Painkillers

Fem låtar! Fallon släppte nästan halva albumet som singlar innan det var dags för hela albumet. Det är lite för mycket. Det är inte så jäkla mycket kvar när plattan nu är här. Man vill ju ha lite mer nytt.

Det blir ännu mindre nytt med tanke på att Red lights och Long drives (även Smoke) har funnits att lyssna på med Fallon-projektet Molly And The Zombies … Men om man nu hoppat över alla singlar, ja då har man något riktigt trevligt att lyssna på. Brian Fallon släpper bara bra material. Det är ta mig tusan alltid bra.

Tredjespåret Among other foolish things är en av de nya låtarna på plattan. Det kan definitivt bli en ny favorit. Det kan även nya Rosemary bli … Vilken jäkla röst han har, Fallon. Vilket gung. Vilken låt. Den är lysande.

Red lights och Long drives tar plats som spår nummer åtta och nio. Det skiljer sig från Molly And The Zombies-versionera. Vilket som är bäst? Det vete tusan. Bra är det i alla fall – från båda hållen.

So yes I will take those

Whatever else they give me

If it stops the nightmares

It probably won’t kill me

And if I slow it down I’ll end up on one of my accusers knives

So I only stop to tell her that I love her at the red lights

At the red lights

Avslutningen på plattan ger oss tre nya låtar. Vi får lugna, sköna Honey Magnolia. Ah, vilka sköna gitarrer!

You come here to do some desperate thing

Like I’m some fool from a film

I waited many nights, don’t wait anymore, she said

But what if I did?

 

Do you think that I’ve been sleeping here alone,

Crying, waiting on a ring?

See I don’t get those kind of blues anymore, she said

So what if I did?

Is that an invitation to use my love, in your man’s man’s world?

 

But maybe I’ll be the one to roll you over

I’ll call when I wanna, call you honey magnolia

And I’ll be the one to let you know when the sweet taste is gone

And it’s over, honey magnolia

Mojo hand har något countryaktigt stuk. Annorlunda, men också plattans sämsta låt. Det var bara tillfälligt. På Open all night låter det som vanligt.

Det är en bra platta, men jag vete tusan om Fallon själv når upp till The Gaslight Anthem-nivån … Förmodligen är plattan totalt lysande om fem-sex lyssningar. Det är så det brukar vara med Fallon.