2012 fick vi Amanda Mairs suveräna debutplatta.
Fem år senare är hon tillbaka med nytt material som tar vid där den plattan slutade.
Jag minns det fortfarande. Den där kvällen när jag för fösta gången någonsin hörde Amanda Mair. Jag satt och letade ny musik och någon vän hade nämnt Mair. Den första låten jag lyssnade på var balladen Skinnarviksberget. Den var magisk då, den är minst lika magisk i dag.
Sedan dess har det gått några år och även om jag med ojämna mellanrum dragit i gång Skinnarviksberget trodde jag nästan det var den där debutplattan som man skulle få. Amanda Mair var ju trots allt bara 17 år (om jag minns rätt).
Ack så fel man kan ha.
Nu är Amanda Mair tillbaka med en dubbelsidig singel. Vi får låtarna Rush och Wedneysday.
Och visst känner man igen Mair. Redan efter några sekunders lyssning på Rush så inser man hur mycket man har saknat det här. Låten börjar soft med Mairs grymma röst sedan tar den lite mer fart och den går in lite mer på klubbmusikspåret, men vi får fortfarande någon mörk pop/indiepop. Det är väldigt snyggt gjort och det känns som om Amanda Mair har tagit sin musik ytterligare ett steg framåt.
Wedneysday är en riktig höjdare. Återigen får vi den här melankoliskt vackra Kate Bush-aktiga musiken. Amanda Mair kommer väldigt långt med sin röst. Och med sitt speciella sound så blir det musik som går hem här.
Så här låter Rush i en akustisk version.
Och så här låter Wednesday …
Och det är mer på gång. Den här singeln är ett smakprov från Amanda Mair kommande EP To the moon.
EP:n släpps den 17 november.
