Man har många favoriter när det kommer till musikmakare.
En av de ”lite senare” är Sam Fender – som för en tid sedan gav oss en finfin platta i People watching.
4/5
Artist:
SAM FENDER
Albumtitel:
PEOPLE WATCHING
År:
2025
Genre:
INDIE, ROCK
Skivbolag:
UNIVERSAL MUSIC
Det var 2017 som Sam Fender började släppa lite singlar på egen hand. 2019 var det dags för debutplattan Hypersonic missiles. Ytterligare två år senare var det dags för den alldeles fantastiska Seventeen going under och sedan var det alltså dags för album nummer tre:
People watching.
- People watching
- Nostalgia’s lie
- Chin up
- Wild long lie
- Arm’s length
- Crumbling empire
- Little bit closer
- Rein me in
- TV dinner
- Something Heavy
- Remember my name
Denna gång ger Sam Fender oss berättelser om vardagliga människor som lever vardagliga, men också speciella liv.
Jag kommer alltid att skriva om Newcastle. Även om jag faktiskt har flyttat ut, spenderar jag fortfarande så mycket tid där med att träffa mina kompisar. Vi har alla växt upp tillsammans.
– Sam Fender i pressutskicket inför albumsläppet
Sam Fender ger oss lättlyssnad indierock – och om man ska jämföra med en annan artist så är det väl Gerry Cinnamon som jag i första hand tänker på. Det där är två herrar som jag håller väldigt högt när man tänker på lite nyare artister. Ja, jag håller dem högt när man pratar musik över huvud taget.
Fender inleder sin tredje studioplatta med en riktig banger! People watching är en självklar hit och borde finnas med på varenda indielista som finns. Det är soft och skön indierock med lite folkkänsla – och med en refräng som får smilbanden att sträcka ut: ”I people-watch on the way back home // Everybody on the treadmill, runnin’ // Under the billboards, out of the heat // Somebody’s darling’s on the street tonight // Oh, I can’t stop runnin’ // I see the whole town fall // I people-watch on the way back home // I people-watch on the way back home.”
Andra toppar på detta finfina album är Nostalgia’s lie. Sam Fender ger oss en varm rock-folk-pop-låt.
Chin up inleds som en akustisk låt – och jag bara älskar det. Sedan blir det mer och mer av låten – och jag älskar det fortfarande. Härligt att fpå in lite stråkar också … En låt där det mesta går åt helsike, men om att ändå hålla humöret uppe.
Arm’s length är en annan banger. Gitarren och trummorna i inledningen räcker för att jag ska tokfastna. Sedan börjar Fender sjunga och, japp. Strålande.
Crumbling empire bjuder på ett galet soft gung. Det är fem minuter och sju sekunder av örongodis. Soft och sommarvarmt, men samtidigt vemodigt. Och den där gitarren som lite försiktigt tuggar på lyfter hela låten. Den och Fenders röst då: ”I’m not preaching, I’m just talking // I don’t wear the shoes I used to walk in // But I can’t help thinking where they’d take me // In this crumbling empire.”
Little bit closer bjuder på lite mer britpopkänsla. Tänk Oasis som blandas med The Verve. Kanske. Nästan.
Det är verkligen en fin platta från början till mål.
