Album nummer sex.
För några månader sedan var Jake Bugg var tillbaka med ny musik – och då gav han oss det bästa albumet som han har gjort så här långt.
5/5
Artist:
JAKE BUGG
Albumtitel:
A MODERN DAY DISTRACTION
År:
2024
Genre:
ROCK, INDIE
Skivbolag:
SONY MUSIC ENTERTAINMENT
Jake Bugg var bara 17 år när han släppte sitt självbetitlade debutalbum. Det albumet spådde en lysande framtid för Bugg, men engelsmannen har inte riktigt lyckats leva upp till det oerhört högt ställda förväntningarna.
- Jake Bugg (2012)
- Shangri la (2013)
- On my one (2016)
- Hearts that strain (2017)
- Saturday night, Sunday morning (2021)
- A modern day distraction (2024)
Men missuppfatta mig rätt. Singer-songwritern och gitarristen gör bra låtar, ofta är det till och med alldeles lysande. Albumen kan dock vara lite ojämna. Det där kan ni dock glömma bort nu …
- Zombieland
- All kinds of people
- Breakout
- Never said goodbye
- I wrote the book
- Waiting for the world
- Instant satisfaction
- Got to let you go
- All that I needed was you
- Keep on moving
- Beyond the horizon
- Still got time
Det blir tolv härliga indierocklåtar på A modern day distraction. Det är lite som när man lyssnade på Bugg från början – han har gjort någon mer akustisk platta och någon med lite mer popkänsla tidigare – och det är hur härligt som helst.
Bugg kickar i gång sitt senaste album med Zombieland – som låter som en blandning av The Stone Roses, Kasabian och Oasis. Det är en låt om hur vi kan vara fast i ekorrhjulet där man hela tiden måste jobba för att leva. En lysande inledning!
Med All kinds of people blir det fortsatt gitarrdriven småstökig indierock. Breakout har ett lite gladare sound och därefter kommer en av plattans absolut bästa låtar. Jake Bugg ger oss den känslosamma balladen – det blir totalt tre lugna låtar där de andra är All that I needed was you och Beyond the horizon – Never said goodbye. Galet så bra!
I never said goodbye
I thought we had more time
I thought you’d always be
Standing next to me
And if I only knew
We had so much to lose
It tears me up inside
That I never said goodbye
Sedan kommer något helt annat. Det blir en suverän pubrocklåt med lite countrykänsla med I wrote the book! Från att vara tårögd vill man gå in på en pub och sjunga med i den här härliga låten, men det ännu mer härliga gunget, som dock inte har en lika glad text, men Buggs berättande är hur snyggt som helst.
Waiting in the world bjuder på mer Kasabian– och The Stone Roses-vibbar. Jag måste säga att jag diggar det som tusan.
Got to let you go har en refräng som skickar ut en hel del The Beatles-vibbar. En låt om att hur svårt det kan vara att lämna någon, som man har trivts tillsammans med, bakom sig. Att kliva av det där framrusande tåget.
Och då passar ju Keep on moving bra att fulla på med. Det blir ett skönt drag med den låten. Det blir det också med Still got time. Det där stökiga gitarrsoundet och den småfeta trumsoundet tillsammans med Buggs röst fungerar klockrent. Sedan gör det ju inget att Bugg är smått mästerlig på att göra refränger.
Alla låtar sätter sig inte direkt, men låt plattan snurra på några varv och du har en ny favorit. Jag har det i alla fall. För mig råder det ingen tvekan. Detta är den bästa plattan som Jake Bugg har gjort.
