Mörkt och närapå mästerligt.
The Cure är tillbaka med ett nytt album – 16 långa år efter det förra.
4/5
Artist:
THE CURE
Albumtitel:
SONGS OF A LOST WORLD
År:
2024
Genre:
GOTHIC ROCK, POST PUNK
Skivbolag:
PLYDOR RECORDS, LOST MUSIC, UNIVERSAL MUSIC
The Cure är det brittiska gothic rock/post-punk-bandet som bildades i Crawley 1976. Banduppsättningen har variet genom åren, men sångaren och låtskrivaren Robert Smith är alltid funnits med. Bassisten Simon Gallup missade tre år under 1980-talet, men har annars varit med sedan starten.
Det har nu blivit 14 album.
- Three imaginary boys (1979)
- Seventeen seconds (1980)
- Faith (1981)
- Pornography (1982)
- The top (1984)
- The head on the door (1985)
- Kiss me, kiss me, kiss me (1987)
- Disintegration (1989)
- Wish (1992)
- Wild mood swings (1996)
- Bloodflowers (2000)
- The Cure (2004)
- 4:13 Dream (2008)
- Songs of a lost world (2024)
Gillar man The Cure så är det väl klart att man hade stora förhoppningar inför deras första albumsläpp på 16 år … Inte minst efter det man har fått höra inför den här releasen.
Det blir åtta nya låtar på Songs of a lost world:
- Alone
- And nothing is forever
- A fragile thing
- Warsong
- Drone:Nodrone
- I can never say goodbye
- All I ever am
- Endsong
Vi har redan fått ett par singlar från albumet. Dessutom har The Cure (Robert Smith, Simon Gallup, Roger O’Donnell, Perry Bamonte, Jason Cooper och Reeves Gabrels) kört några av de nya låtarna live så lite koll på vad som skulle komma hade man.
The Cure inleder med Alone och man tror nästan att det ska bli en instrumental – men ett mäktigt mörkt och atmosfäriskt sound – inledning, men efter tre minuter och 22 sekunder börjar Robert Smith att sjunga. Sedan tar det 15 sekunder till innan man inser att man har saknat det här något alldeles oerhört.
And nothing is forever gör knappast någon gladare, men det är en härlig låt med såväl stråkar som en vacker pianoslinga. Sedan blir det ett lite tyngre sound och låten byggs på mer och mer. Denna gång dröjer det 2 minuter och 46 sekunder innan Smith börjar sjunga: ”Promise you’ll be with me in the end // Say we’ll be together and that you won’t forget // However far away // You will remember me in time.”
Som väntat är det ingen partyplatta och inget man sätter i gång för att få fart på benen. Här finns inga gladare låtar som The Cure faktiskt kan göra ibland. Detta är en platta som man verkligen vill lyssna på.
A fragile thing är en av plattans höjdpunkter. När den ”bara” är fyra minuter och 43 sekunder lång tillhör den också plattans kortaste låtar … det är ändå lite skönt när The Cure inte drar ut på allting i flera minuter …
Warsong är en ganska fet och mäktig låt och man får små små vibbar från Gary Numan. Här tar det två minuter och tio sekunder innan Smith börjar sjunga. Jag vet inte riktigt … det är lite mycket. Jag vill ju helst ha mer sång tidigare. Det är på intet sätt dåligt, men det blir lite långdraget.
Drone:Nodrone sticker ut på albumet. Här blir det lite mer fart, men det är lika mäktigt. Stökigt och mäktigt! Ett fett sound!
I can never say goodbye är något helt annat. Här börjar det med en pianoslinga innan fler och fler instrument kommer i i bilden och Robert Smith ger oss en låt om hans äldre bror Richards plötsliga bortgång. Det är vackert, mörkt och ledsamt.
Ytterligare två låtar rundar – All I ever am och Endsong – av den här finfina plattan som jag är alldeles övertygad kommer att växa och växa de närmaste månaderna.
All I ever am är ännu en favorit. Även det en mörk låt där Smith sjunger: ”I think too much of all to come, of how it will be after I give up // My weary dance with age and resignation moves me slow // Toward a dark and empty stage, where I can sing of all I know // The way love turns out every time will never be enough.”
Sedan har vi en tiominuterslåt kvar! Det är Endsong som får bli den mäktiga avslutningen på Songs of a lost World.
