Ett härligt synthigt sound när Florrie debuterar

Hon har väntat länge på detta, men nu är det äntligen dags för Florrie att släppa sin debutplatta.

Vi får The lost ones och det är ett fantastiskt fint popalbum.

5/5

Artist:
FLORRIE
Albumtitel:
THE LOST ONES
År:
2024
Genre:
POP, ELEKTRONISKT
Skivbolag:
XENOMANIA, BMG RIGHTS MANAGEMENT

På ett sätt är det katastrofalt, på ett annan alldeles fantastiskt härligt.

Vad jag snackar om?

Att man hade missat Florrie … bara för att upptäcka en galet bra artist med ett klick på Youtube …

Florrie (Florence Arnold) har en bakgrund som trummis och hon har spelat tillsammans med artister och band som Kylie Minogue och Pet Shop Boys. Hon är också Xenomanias ”in house”-trummis.

Florrie är dock mycket mer än så. Brittiskan satsade på en solokarriär för över tio år sedan – hon har släppt ett antal singlar och EP:s – och blev sajnad av ett stort bolag bara för att sedan bli ratad.

Det satte sina spår, men Florrie gav inte upp sin musikkarriär eller drömmen om att få släppa sitt debutalbum och nu, sex år senare, gör hon det.

The lost ones
Never far from paradise
Kissing in the cold
Personal
Honeymoon’s over
Looking for love
If it’s been a hard night
Bad movie
Love hearts
I took a little something (2024 version)
Get you back
Jealous

Florrie hamnar i popfacket, men detta är långt ifrån någon vanlig tråkig radiopop. Florrie ger oss pop med en jäkla massa elektroniska inslag och man får dessutom en hel del vibbar från 1980-talet.

Florrie inleder med titelspåret The lost ones. Det är en galet bra låt som även släpptes som singel! Det synthiga soundet, sången och den deppiga texten som ändå väcker hopp … allt är ta mig tusan alldeles perfekt. Det är magi!

We’re the lost ones, yeah, it’s a jungle, yeah
Our thorns are buried deep, but we see beauty in our dreams
And we’re broken, yeah, but we’re hopeful, yeah
To find our remedy, we see beauty in our dreams
Florrie

Och det blir mer magi med Never far from paradise, även det ett singelsläpp. Det är en soft och varm låt. Där trumsoundet och Florries röst gör att man bara älskar det.

Plattan når galet höga höjder med Kissing in the cold. Det är plattans absoluta höjdpunkt och då finns det ändå många grymma låtar här … det är synthigt, det är 1980-tals-vibbar och det är nostalgi när Floggie sjunger om en gammal kärlek. Det här är galet bra! Årets bästa låt alla kategorier? Jag tror fasiken det kan bli så!

Ytterligare två låtar på plattan har vi hört tidigare. Det är Personal som finns med på samlingsplattan, Florrie samlade ihop några av sina släppta låtar på albumet från förra året, med samma namn samt I took a little something som här kommer i en ny tappning och det är en jättehärlig version. Originalversionen släpptes för över tio år sedan.

Det finns dock en del nya låtar här som Florrie lätt skulle kunna släppa som singlar … en är den lugna Honeymoon’s over. Det är en känslosam ballad. Det är definitivt en av de största höjdpunkterna på ett galet bra album.

Det är även Looking for love. Här blir det mer fart och synthigt som tusan! Det är rena giftet till låt när Florrie letar efter kärlek på fel ställe … Man blir på kanonhumör direkt! När sedan refrängen kommer i gång! Whoop! Whoop! Det är lite kul att samma natt som Florrie släppte plattan fick hon lite feeling att göra något lite mer med den låten så hon började leta efter filmklipp från den nyligen avslutade turnén i USA och såg till att det blev en musikvideo av det.

Det blir fortsatt fart med It’s been a hard night innan Florrie drar ned tempot med Bad movie och därefter sparkas syntharna i gång igen med Love hearts. Det är bra låtar hela vägen – inte minst den sistnämnda – men plattan lyfter lite extra på slutet när Get you back kickar i gång. Det är ett lite annorlunda sound mot resten av plattan. Det blir ett mer rockigt sound och det låter väldigt, väldigt bra. Florrie briljerar dessutom bakom mikrofonen och som vanligt blir det en kanonrefräng. En grym låt. Igen.

Florrie har en låt kvar på sitt debutalbum. Jealous. Och det är en ganska avskalad låt där fokus blir på texten och Florries röst. Det är ett fin avslut på en fantastiskt fin platta och efter den så känner man mest tomhet. Nu då? Man vill ha mer av Florrie så då är det väl bara till att låta albumet gå på repeat.