Det var 21019 som Booze & Glory släppte sitt senaste album.
Nu är det dags för punkbandet att ge oss lite ny oi! – och det låter lika bra som vanligt.
5/5
Artist:
BOOZE & GLORY
Albumtitel:
RAISING THE ROOF (EP)
År:
2022
Genre:
PUNK, OI!
Skivbolag:
SCARLET TEDDY REC
Booze & Glory bjöd även på en EP under 2021, men skivan The reaggae sessions, vol. 2 – som de gjorde tillsammans med Vespa och The Londonians – är precis som titeln säger. Det är reggae och ska och för att vara ärlig så … nope.
Det är liksom inte det Boooze & Glory som man har lärt känna – även om det är deras egna låtar i nya versioner – eller som de låter på sina fullängdare. Fast sedan får man ha full respekt för att de vill prova att göra något annat.
- Always on the wrong side (2010)
- Trouble free (2011)
- As bold as brass (2014)
- Chapter IV (2017)
- Hurricane (2019)
När de nu ger oss Raising the roof är allting som vanligt och då är det bara till att maxa volymen på stärkaren och låta högtalarna svettas till de här fantastiska oi!-låtarna.
Nu är det dock inte så jävla mycket nytt. Tre av fyra låtar har de släppt som singlar: Raising the roof, Betrayed och Cést la vie – fast har du missat dem så lär smilbanden sträckas ut.
Booze & Glory ger oss fortfara kom så ska vi skåla-oi! Det är fotstampsgung och det är allsångsrefränger och det börjar direkt med titelspåret Raising the roof och det är liksom bara att låta ”the good times roll.”
Om någon nu trodde att Booze & Glory hade blivit äldre och snällare så är det bara till att lägga ned det direkt. De är fortfarande förbannade.
Show them your middle finger
Booze & Glory
You got to keep on going,
Keep on screaming
Show them your middle finger
You got to keep on breathing,
Don’t stop believing
Det där är två klasslåtar – fast det bästa har ändå inte kommit! Det gör det med C’est la vie. Sicken jäkla låt! Sicket jäkla gung! Det är fortsatt fotstampsgung och en allsångsrefräng plus att det blir riktigt sköna gitarriff och en lika skön bas som tuggar på. Så fort man hör detta börjar man drömma sig tillbaka till den där konserten på 100 Club, som ligger på 100 Oxford Street, i London för några år sedan … man vill vara där igen!
Sistaspåret är The streets I call my own som också är den enda nya – eller enda … det låter fattigt att säga för den håller lika hög klass som övriga låtar. Här blir det dessutom lite irländsk punk-känsla över det hela. En grym avslutning på en lika grym EP.
