Som kommen till jorden på 2000-talet blir jag alltid lite självreflekterande varje gång det dyker upp en person i offentligheten som också är född på denna sidan millennieskiftet.
Som fotbollsspelare till exempel, likt Dejan Kulusevski, som alltså redan representerar det svenska landslaget. Herregud, tänker jag då; vart tog all tiden vägen, liksom?
4/5
Artist:
ARLO PARKS
Albumtitel:
COLLAPSED IN SUNBEAMS
År:
2021
Genre:
POP
Skivbolag:
TRANSGRESSIVE RECORDS
Men Juventusproffs i all ära har känslan aldrig slagit mig så kraftigt som när jag insåg att jag är ungefär jämnårig med den brittiska singer-songwritern Arlo Parks. Vid blott 18 års ålder släppte den brittiska singer-songwritern sin första singel. Och nu, med i runda slängar tre miljoner månatliga streams på Spotify, släpper hon sitt debutalbum Collapsed in sunbeams – en imponerande samling poplåtar som inger en självsäkerhet och proffsighet hemmahörande hos vilken fullfjädrad popstjärna som helst. Vilket förstås inte får undertecknad att känna sig mindre reflekterande över vad en själv åstadkommit i livet så här långt.
Parks rör sig under de tio spåren bekvämt i en spännvidd mellan flera olika stilar, från bedroom pop och indie till soul och trip hop. Enkla melodier vandrar behagligt över jazziga ackord och lofi-aktiga beats, vilket ger spåren en tillbakalutat svängig karaktär. Det varma soundet för tankarna till ett band som Portishead och även samtida akter som Clairo och Seinabo Sey.
Den luftiga och lätta produktionen ger dessutom stort utrymme för Parks silkeslena röst att träda fram i mixen. Audiofilen i mig kan även uppskatta hur Parks sångstämma lagom till refrängen i låten Eugene panoreras ut långt till höger respektive vänster kanal, efter att under versen befunnit sig i mitten; en bagatellartad detalj tillsynes – men jag älskar det.
Och sen har vi poesin. För kanske är det just orden, över allt annat, som Parks tillägnar allra mest omsorg på Collapsed in sunbeams. Hon väljer dem noggrant och följer dess rytm, och tillsammans skapar de reflekterande sångtexter som berör såväl relationer och kärlek som avundsjuka och depression. “I got so claustrophobic, but you were never close enough” sjunger hon till exempel på Bluish, där hon känner sig obekväm och trängd i en vänskapsrelation. På Black dog reflekterar hon i sin tur över ångestens förlamande biverkningar; “Let’s go to the corner store and buy some fruit, I would do anything to get you out your room”.
Stroferna följer dock ofta ett påfallande likt mönster vilket gör att låtarnas form och melodispråk kan uppfattas som aningen repetitivt i längden. Men med debutalbumet avklarat kommer det i fortsättningen finnas gott om tillfällen för utveckling och improvisation för Parks, under den förhoppningsvis långa och framgångsrika karriär som väntar henne.
Och förresten, för min egen del lovar jag att börja titta på något lämpligt att börja plugga i höst.
