I dagarna släppte singer-songwritern Phoebe Bridgers nya albumet Punisher som har fått fin kritik av den svenska musiktyckarkåren.
Detta med all rätt; det är en mycket finstämd platta, som besitter just det melankoliska patos som har blivit något av Bridgers signum med åren.
5/5
Artist:
OWEN
Albumtitel:
THE AVALANCHE
År:
2020
Genre:
EMO
Skivbolag:
POLYVINYL
Låtarna är lugna, ljudbilden sparsmakad, och texterna självutlämnande. Samtidigt kan även en viss humor urskiljas och Bridgers lyckas väva samman allt på ett fint sätt.
Denna recension är ju dock menad att handla om American Football-frontaren Mike Kinsellas nya album The Avalanche (släppt under artistnamnet Owen), och kanske kan det tyckas konstigt att inledningsvis avhandla en helt annan skiva. Men faktum är att The avalanche besitter många likheter med Bridgers platta; många av låtarna har ett ungefär likadant driv och även Kinsella införlivar ett stort mått av melankoli i sin musik.
Med sina rötter djupt förankrade i midwest emo-myllan (American Football, Cap’n Jazz) skiljer sig dock Kinsella från Bridgers, vars musik snarare påminner om något i stil med indiefolk. Kanske är det även därför Punisher fått större uppmärksamhet bland den mer etablerade musiktyckarkåren om jag tillåts gissa vilt. Såklart är inte denna recension menad att enbart baseras på jämförelser, men i vilket fall förtjänar The avalanche minst lika stor uppmärksamhet som Bridgers platta.
Även om Kinsellas ordinarie band American Football är en tydlig referenspunkt införlivas även andra influenser på albumet; On with the show till exempel besitter mer indierockattribut, medan Headphoned för tankarna till lo-fi med sin aningen mufflade ljudbild. Musiken är inte heller lika “komplicerad” som emo och inte minst math rock tenderar vara, på det sätt att taktarterna här är “vanligare” och inte lika invecklade. The avalanche är därav mer lättillgänglig för ovana emo-lyssnare vilket är en av skivans största förtjänster på så sätt.
Det mest framstående med skivan är dock texterna, för oavsett tidigare bekantskap med Kinsellas musik och hans person framstår det klart och tydligt att den här mannen har varit med om saker. Han delar öppet med sig av sitt innersta; allt från osäkerhet till depression och alkoholproblem. “Now I got friends that don’t know me, a wife that disowned me, and I’ve been sober for over two weeks” sjunger han till exempel på Dead for days. På nyss nämnda On with the show i sin tur går han hårt åt sig själv: “So on with the show, I got a reputation of fucking up to uphold”.
Trots detta är inte The avalanche ett album som är betungande att lyssna på. Kanske kan man snarare beskriva det som att musiken visserligen krossar hjärtat, men att den även sedan läker det igen på samma gång. För i Kinsellas okonstlade öppenhet och sårbarhet kan vi andra finna tröst och medlidande i våra egna respektive svåra stunder, oavsett art. Kanske är musiken Kinsellas sätt att projicera sina egna känslor och att han solidariskt delar med sig av slutprodukten till resten av omvärlden får vi tacka honom något enormt för. Att han dessutom skänker en del av de säkert redan ringa intäkterna från skivan till Black Lives Matter-rörelsens ändamål är även det hedervärt.
Men med det sagt är The avalanche inte endast ett album för enbart hjärtekrossade – albumets instrumentala kvalitéer kan man, i händelse av ett för stunden mer lättvindigt humör, utan tvekan njuta av i sig. Bakgrundssången på några av låtarna som gästande KC Dalager står får även musiken att lyfta ytterligare. Den luftiga, supersnygga produktionen ska även den lyftas fram, vilken Bon Iver-medlemmen Sean Carey ligger bakom.
Phoebe Bridgers och Punisher i all ära, men glöm för baske mig inte bort Mike Kinsella. Med The avalanche förtjänar även han sin beskärda stund i rampljuset.
