Zac Brown Band gör lite som de vill ...

Zac Brown Band har några ruskigt vassa countryplattar i bagaget.

Nu släpper de The owl. Fast då låter det inte som tidigare – för mer pop är så här kommer nog inte det här gänget att låta.

3/5

Artist:
ZAC BROWN BAND
Album:
THE OWL
År:
2019
Genre:
ROCK
Skivbolag:
NO RESERVE, INC, BMG RIGHTS MANAGEMENT

Det amerikanska country/rock-bandet är baserat i Atlanta, Georgia, och har varit i gång sedan 2002. Så här ser deras studiodiskografi ut:

The foundation (2008)
You get what you give (2010)
Uncaged (2012)
Jekyll + Hyde (2015)
Welcome home (2017)
The owl (2019)

När det gäller Zac Brown Band borde man kanske inte bli förvånad om de hittar på nåt annorlunda när de släpper en ny platta. Tidigare har man ju fått allt från country till southern rock och en del reggae i låtarna.

Det är lite kul att de vrider till det, men som det låter nu … man blir lite tudelad – till en början. Sedan diggar man med och tänker mest att ”det här fungerar ju!”

The woods
Need this
OMW
Someone I used to know
Me and the boys in the band
Finish what we started
God given
Warrior
Shoofly pie
Already on fire
Leaving love behind

Plattan inleds med countrylåten The woods och då tror man att det mesta kommer att låta lite som vanligt. Need this är också åt countryhållet precis som Me and the boys in the band. Inledningen är dock inte något som man direkt kommer att minnas om 30 år. Det är okej, men sedan vrider Zac Brown till det ordentligt.

OMW och Warrior låter som någon radiodancepop. Det fungerar förvånansvärt bra – även om man inte såg det komma. Det finns dock en del countrytoner även om man nästan får leta för att hitta dem …

Someone I used to know är plattans absoluta höjdpunkt. Det är lite samma visa här. Det är väldigt mycket mer pop än country, men den är så skönt somrig att den hamnar på repeat.

En annan höjdpunkt är Finish what we started som Zac Brown Band gör tillsammans med Brandi Carlile. Det är vackert och känslosamt. God given är något annat. Det är lite Kid Rock-stuk över det hela, men nja …

Det är en bra platta trots allt. Det är knappast den starkaste som Zac Brown har gjort, men likväl så är den värd att låta snurra några varv – inte minst med tanke på det magiska sistaspåret Leaving love behind …