En melankolisk platta av Emma Elisabeth

Det har gått några veckor sedan Emma Elisabeth skickade ut sin platta Melancholic milkshake.

Och det här är ett album som både låter nytt och retro – fast framför allt så låter det nästan deprimerande bra!

4/5

Artist:
EMMA ELISABETH
Album:
MELANCHOLIC MILKSHAKE
År:
2019
Genre:
INDIE
Skivbolag:
EMMA ELISABETH

Höllvikentjejen Emma Elisabeth hade flyttat runt en del i Sverige innan hon till slut hamnade i Berlin där hon numera har sin bas när hon gör sin musik.

På debutplattan får vi elva låtar.

Pilot
I’d be lying
Head over heels
Cavalry
Into the blue
Soul traveller
Atoms
What a waste
Waiting for the war
Half a heart
Great pretender

Nu är det ju inte så att man blir deprimerad av att lyssna på det här, men det är en samling melankoliska låtar.

– Under de senaste nio åren har jag varit på denna berg-och-dalbana, med olika projekt och samarbetspartners, blivit signad och droppad, fastnat och så småningom fallit mellan sprickorna. Hur tacksam jag än är för min resa, så kom jag fram till den punkten där jag ville och behövde göra ett album fritt från det. Inga kompromisser, ingen press, ingen som säger vad jag kan eller inte kan göra. Till slut började jag skriva låtar om ett ofrivillig uppbrott, rädslan, den vinnande känslan av att komma över det och allt som följer med det, säger Emma Elisabeth i ett pressutskick.

Det är indierock, pop, drömpop, alternativ rock som är förpackat på ett mjukt och snyggt sätt. Hon skapar gitarrdriven indiepop fylld med kontraster.

Det börjar direkt med den fantastiska låten Pilot. Den känns bitterljuv och upplyftande på en och samma gång. Det är en låt som skickar ut en del vibbar från svunnen tid med sina janglegitarrer och synthar – och att man börjar tänka en del på Fleetwood Mac är inte konstigt.

Och de där retrovibbarna får man plattan igenom, men det är mer är så. Det här är Emma Elisabeth från 2019.

Här finns några ruskigt bra låtar. Pilot är redan nämnd. Head over heals, som låter som något som hade kunnat vara med i en Quentin Tarantino-film, är en annan. Cavalry, som låter lite mer folkrock än någon annan låt tillsammans med Half a heart på albumet, är en tredje.

Atoms, med den sköna refrängen, det sköna gitarrsoundet och synthslingan från 1980-talet, är en fjärde.

Plattan tar sedan slut med Great pretender. Emma Elisabeth avslutar på allra bästa sätt och man sitter där med en melankolisk känsla där man känner att man bara måste höra detta igen.