Bittert, ilsket och alldeles underbart, The Bones!

Det har gått en jäkla massa år sedan Karlskronapunkarna The Bones – som spelar i Karlskrona på fredagskvällen – släppte mästerverket Bigger than Jesus.

Det var lysande när det släpptes.

Det är precis lika bra 17 år senare.

För The Bones började resan egentligen redan 1993. Det var då Beef (”Jonte” Andersén), Spooky (Fredde Andersén) och Dollar Ace (Hannes Norda) började jobba med sina första demos.

Det var dock när Boner (”Mackan” Alfsson) kom in i bilden tre år senare som The Bones bildades ”på riktigt” och det började hända grejer. 2002 lämnade dock Dollar Ace bandet och in kom Andi (Anders Waldemarsson) som över 15 år senare fortfarande kallas för den nye i bandet … Det gänget har sedan hållit ihop och de har nyligen varit på turné i Tyskland tillsammans med Backyard Babies.

Det är där de är störst, Karlskronabandet. Det kan kännas lite märkligt att de inte har blivit större i Sverige för det är inte så jävla många rockband i landet som kan visa upp den diskografin som The Bones har. Den är snudd på makalös.

• The horror way EP (1997)
• The rock’n’roll race EP (2000)
• Six feet down and two fingers up (EP) (2000)
• Screwed, blued and tattooed (2000)
• Bigger than Jesus (2002)
• Straight flush ghetto (2004)
• Partners in crime (2006)
• Burnout boulevard (2007)
• Berlin burnout live (2009)
• Monkeys with guns (2012)
• Flash the leather (2015)

Det har nu gått fyra år sedan man fick något nytt från The Bones. Då får man helt enkelt lyfta fram någon av plattorna som de har gjort tidigare.

Om deras första fullängdare Screwed, blued and tattooed var som en käftsmäll så var uppföljaren Bigger than Jesus som en åsnespark i bröstet.

13 låtar. 13 låtar där varenda en håller högsta klass.

1. Chrome, smoke and thunderroads
2. Hey baby
3. Denial
4. Something’s wrong
5. Hate
6. Casino knockout
7. Memphis ’77
8. Screwed, blued and tattoed
9. Going nowhere
10. Flashback
11. Zero to ten
12. Graveyard Gloria F.O.D.
13. Long gone

Det är feta, snabba, skitiga, melodiösa och energiska rock ’n’ roll- och punklåtar, som även har refränger som man vill sjunga med i, där The Bones dessutom bjuder på en del nostalgikänslor då man får vibbar från 1960-talets rock ’n’ roll.

Man får också, som vanligt, någon låt som lutar över mot Elvis Presley-hållet … Man får också vibbar från Johnny Cash, The Ramones och Social Distortion och vad kan gå fel då? Det här är en platta från ”the handsome bunch” som kommer att rocka röven av dig!

Plattan gasar i gång med Chrome, smoke and thunderroads och det är en skön start. Det är rock ’n’ roll och punk. Det är The Bones.

Sedan radar de upp superlåtar: Hey baby, Denial och Something’s wrong. Denial (nej, låten heter inte Danielle) kan vara det absolut bästa som de har gjort. Någonsin. Sången är så där underbart ilsken att till och med en bibliotekarie borde vilja bryta tystnaden och sjunga med … lägg sedan till ett skönt gitarriff och ett gung utöver denna värld. Det är knappast en solskenslåt, men fan vad glad man blir när man kickar i gång den här klassikern på maxad volym.

Well I thought that I could just lean back
And enjoy the times that we have
I’ve been standing on the porch of your life
But you never, you never seem to be there
’Cause when I spend my time with you I’m so lonely I could die
Why do I, do I waste my time?

Something’s wrong håller samma höga klass.

Det är också en textmässigt både bitter och eländig låt som dessutom har en fuck it-attityd. Underbart! Allting ligger liksom perfekt samtidigt som det känns skitigt. Sång, gitarr, bas, trummor. Allt är perfekt.

Det är en sådan där låt som det inte går att lyssna på en gång. Inte ens när man plockar fram plattan efter att den har fått vila under några veckor så går det att bara ta den en gång.

Det blir tre-fyra-fem gånger på raken som den får snurra på – precis som vanligt.

I try, but I don’t understand
Why all things just go bad
I know something’s wrong
Yeah I know but I don’t care at all

Man skulle kunna plocka fram varenda låt från den här plattan, men det får bli två till: Hate och Zero to ten.

Vem älskar inte en låt som inleds med ”I hate you and you hate me//So take ride down with the awesome machine now”? Bittert och underbart är orden man skakar fram.

Zero to ten är en annan av The Bones absolut bästa låtar. Inte heller denna gång handlar det om någon ballad … fast det kommer liksom aldrig att ske. Kan ni se/höra The Bones sjunga ”I will always love you”? Nej, inte jag heller.

I hear songs on the radio
Sweet, sweet love songs
And they’re telling me how it’s done
But I don’t understand jack shit
What those love songs
Are all about

What can I say? What can I do?
Shit I ain’t like you
What do you want me to do?

Här är det Spooky som briljerar och kickar i gång allting bakom trummorna sedan fylls det bara på och när Boner sedan drar i gång med sången ”I never realized the trouble before I met you, I didn’t see things so clear” så fortsätter The Bones på sin egen väg där det står fuck you på skyltarna som de passerar.

Det känns jobbigt att inte lyfta fram låtar som Casino knockout, Memphis ’77, Screwed, blued and tattoed, Going nowhere, Flashback, Graveyard Gloria F.O.D. och Long gone … för det här är som en greatest hits-platta. Det som The Bones har gjort med Bigger than Jesus är ingenting annat än att ha skrivit svensk punkrockhistoria.

Och vet ni vad? På fredagskvällen smäller det till i Karlskrona – och du är bjuden! Då intar The Bones scenen på Circo och det kommer att bli ett sjuhelsikes drag när punkbandet river loss.

Med sig har de Sex Pistols-legendaren Glen Matlock.

Och det finns fler chanser att se The Bones hemma i Sverige. I sommar tar det plats på Sweden Rock Festival.