Debuten var helt klart bra.
Nu är Roosevelt tillbaka med uppföljaren och det är en riktigt skön och varm synthpopplatta.
Den tyske producenten Marius Lauber, som är mannen bakom namnet Roosevelt, dök först upp med EP:n Elliot 2013.
Han släppte sedan sin självbetitlade debutplatta tre år senare.
När han nu är tillbaka med ny musik så har det gått undan.
Roosevelt behövde bara sex månader på sig för att göra Young romance.
Då kan man ju tro att han bara har stressat ihop ett gäng med låtar för att få ut sin musik snabbt.
Så är det inte alls.
Han utnyttjade tiden, inlåst i den nybyggda studion med ett gäng gamla synthar, på bästa sätt.
Och Young romance är fullmatad med bra synthpoplåtar.
- Take me back
- Under the sun
- Yr love
- Illusions
- Losing touch
- Pangea
- Lucia
- Better days
- Shadows
- Last to know
- Forgive
- Getaway
Så här säger Roosevelt, i ett pressutskick, om den nya plattan:
Det blev en process med massa känslor som jag hade under mina ungdomsår, brustna relationer som spökade i många år, att vara på turné i vad som kändes som en evighet och den ständiga jakten på ett ställe att känna sig hemma på.
Trots den korta tiden med att göra plattan så känns Young romance lite mer välgjord än debuten. Roosevelt har satt ihop några soldränkta låtar som har fört honom bort från dansgolven till synthpopen. Det är helt klart så här man vill ha det.
Det är så jäkla soft, varmt och skönt att man börjar minnas alla möjliga 1980-talssynthpopband. Det här känns dock modernt och lite mer tillbakalutat.
Det är inget krångel utan Roosevelt gör det ganska enkelt. Det blir liksom aldrig för många synthslingor eller trummaskiner. Roosevelt håller det på rätt nivå och då blir det också bra.
Den här plattan, tillsammans med Chvrches och Perpacity, tillhör definitivt favoriterna som har släppts under 2018 inom synthpopgenren. Det är också en platta som kommer att göra sig hur bra som helst i hörlurarna under en sen höstkvällspromenad.
Bästa spåren? Under the sun, Losing touch, Lucia och Shadows.
