Deaf Havana gjorde en superplatta under 2017.
Redan nu släpper de uppföljaren – och då låter det lite annorlunda …
Det brittiska alternativa rockbandet Deaf Havana bildades 2005 och då gav de oss poppunk. Sedan dess har de förändrat sitt sound och det har blivit någon alternativ rock.
- Meet me halfway, at least (2009)
- Fools and worthless liars (2011)
- Old souls (2013)
- All these countless nights (2017)
- Rituals (2018)
På All these countless nights som de släppte i fjol var det alternativ rock som vi fick. Det var alternativ rock som lutade åt poprockhållet. När Norfolkrockarna nu skickar ut plattan Rituals och 13 nya låtar förändrar de sitt sound på nytt.
- Wake
- Sinner
- Ritual
- Hell
- Holy
- Saviour
- Fear
- Pure
- Evil
- Heaven
- Worship
- Saint
- Epiphany
Nu får vi någon elektronisk rock som hamnar i poprockfacket. Kanske att det här påminner en del om Busted. Man kan också få en del Maroon 5-vibbar (inbillar jag mig i alla fall).
När alternativa rockbandet vrider över åt pophållet kan det bli fel. Poprock kan faktiskt vara urtråkigt att lyssna på, men det gäller inte Deaf Havana.
Visst, man kanske föredrar rockversionen av Deaf Havana, men samtidigt så är det här ett gäng som älskar att vrida och vända på sin musik. De vägrar att bli infasade i ett enda fack och även när det är mer elektronisk radiovänlig poprock – det är kanske inte helt fel att helt enkelt kalla det för pop rakt av – så blir det bra. Det blir till och med väldigt bra.
Och om Deaf Havana (James Veck-Gilodi, Lee Wilson, Tom Ogden, Matthew Veck-Gilodi och Max Britton) nu släpper två album på två år så är det ju rätt häftigt att det inte låter likadant hela vägen …
Bästa spåren? Sinner, Holy och Saviour. Det där är tre magiska låtar.
