En jäkla massa energi.
Elektriska gitarrer.
Raw power-rock ’n’ roll.
Så kan man beskriva Deadheads som släpper plattan This one goes to 11.
Deadheads bildades 2011 i Göteborg och kvartetten har sedan dess gett oss flera singlar samt två fullängdare. This one goes to 11 blir därmed bandets tredje fullängdare.
Det har dock hänt en del i bandet. För ett år sedan lämnade Sigge Palmén Unger Deadheads, men de valde ändå att göra ett nytt album och det blev bandets första basist, Olle Griphammar, som tog platsen som hade öppnat sig.
Så här säger säger och gitarristen Manne Olander, i ett pressutskick, om den nya plattan:
Vi vill att det ska låta Deadheads. Vi är stolta över vår kraftfulla rock n’ roll och jag tror ärligt att det är ett av de bästa albumen vi har gjort och kanske det bästa under 2018.
- Black out
- Don’t mind the ghost
- Somebody along the way
- Manic Mondays
- Too lost to be found
- The plan
- Instant control
- 2 steps before the fall
- Lucifer
- My time
- Status low
Och visst är det ett bra rock ’n’ roll-album. Det är jäkligt bra till och med!
This one goes to 11 bjuder på jäkligt bra låtar rakt igenom.
Det är raw power-rock ’n’ roll som går åt retrorock ’n’ roll-hållet.
Det är rock ’n’ roll som hamnar i samma fack där vi har band som Gluecifer, Turbonegro och inte minst The Hellacopters.
Man får sig en åsnespark i bröstet direkt. Med Black out visar Deadheads var det handlar om direkt. Och när de väl har kickat i gång maskineriet så går det inte att stoppa Deadheads. Det är bara till att åka med på åkturen där vi får både attityd och fart.
Och det vill man verkligen göra. Det här är rena örongodiset. Det är ett sådant ös att det hade varit kul att rulla in en fet högtalare – med maxad volym – på fel ställe och kicka i gång det här … Rock ’n’ roll forever!
