En nystart eller en fortsättning på det hyllade debutalbumet? Välj själv vad som passar bäst.
Hur som helst så är Amanda Mair tillbaka med EP:n To the moon.
Stockholmstjejen Amanda Mair upptäcktes, utan att ens ha gjort några demoinspelningar av skivbolaget Labrador, när hon gick i ettan på gymnasiet. Ett år senare var hon en hyllad artist som gjorde spelningar runt om i världen. Mair nämndes tillsammans med artister som Kate Bush, Fleetwood Mac, Lykke Li, Bat For Lashes och Feist.
Så här säger Amanda Mair i ett pressutskick i samband med EP-släppet:
Jag hade aldrig ens hört Kate Bush då och det var någon som nämnde Dusty Springfield, eller vad hon nu heter. Jag hade verkligen noll koll på det där. Jag var ju väldigt ung då. Så jag körde liksom bara min grej och kände att: Wow, nu kommer jag få stå på en scen och det kommer att finnas en publik. Jag reflekterade inte särskilt mycket över det där just då. Mer än att jag inte visste vilka de var som de jämförde mig med.
Nu har det gått fyra år sedan debuten. Under de första två av dem fanns det inte mycket musik i Amanda Mairs liv.
Det blev jävla mycket musik ett tag. När jag tog studenten kände jag bara att jag inte orkade höra en enda ton till. Det blev för mäktigt för mig, så då gjorde jag inget som hade med musik att göra på två år.
Men hon hittade tillbaka till musiken och tidigare i år har vi fått låtarna Rush, Wednesday och Empy blockings. Alla tre var kalasbra och visst hörs det att Mair har utvecklats.
På To the moon får vi fem låtar.
- Stay you and I
- Rush
- Wednesday
- Hopes
- Empty blockings
En annan var imponerad av den självbetitlade debutplattan och man blir inte mindre imponerad av det här.
Det är en sådan känsla i Amanda Mairs musik. Det blir nästan atmosfäriskt, mörkt och melankoliskt när soundet från debutplattan mixas med lite mer elektroniska inslag.
Redan efter 15 sekunder på inledningsspåret på EP:n, Stay you and I, vet man att det här kommer att vara en riktigt bra platta rakt igenom och när sedan Rush tar vid så … wow!
Det är en riktigt häftig låt som börjar soft, men som vrids över och blir en klubblåt.
We talked for hours ’bout our future
As the winter turned to summer
I don’t care about the voices in my head
Don’t turn away love
Det bästa spåret är dock Wednesday. Den här lugna, melankoliska låten hamnar lätt på repeat.
Amanda Mair briljerar fullständigt med den vackra sången. Det är så känslosamt att nackhåret reser på sig.
Hopes och Empty blockings rundar sedan av EP:n. Och vet ni vad? Båda är väldigt bra!
Gitarrsoundet i Hopes är sjukt skönt att höra. När trummorna sedan smäller till … så bra!
