Jag såg delar av Melodifestivalens första deltävling.
Jag gråter.
Det är inte av lycka.
Ni som gillar Mello kan sluta läsa nu.
Detta kommer inte att bli någon hyllning.
Jag ska i stället försöka, med glimten i örat, ge min syn på saken så ta det på rätt sätt. Eller fel om ni hellre vill det.
Hur som helst, Göteborg fick den första deltävlingen av omåttligt populära Melodifestivalen.
Jag förstår inte hajpen kring evenemanget.
Jag förstår inte evenemanget.
Jag förstår ingenting.
Det är genomuselt.
Det är det alltid.
Jag brukar undvika det så långt det bara går, men denna gång tänkte jag offra en timme på att lyssna på låtarna som rullades upp i Göteborg.
Först ut i spektaklet var Samir & Viktor. Bada nakna hette låten.
Vad sägs om textraden ”Festen den är nu i gång, sjung nu med i våran sång”?
Det var ju en bra start, om man bara letar fel, på en meningslös lördagskväll.
Jag har aldrig begripit varför folk glor på Mello. Jag begriper det ännu mindre efter en enda låt.
Nästa låt tack!
Att skriva taskigt om en låt som en artist har skrivit till sin son känns ruttet.
Därför: Pernilla Andersson var också med i Mello.
Mimi Werner, som jag inte hade en aning om vem det var innan detta, körde Ain’t no good.
När jag hörde textraden ”Lately I can’t get no sleep, I wish that I could just count sheep” gav jag upp den låten.
Seriöst, what?
Fast, ”Woaaah oh” är ju inte så dumt …
Men Mimi verkar vara en trevlig tjej. Hade jag varit född på rätt sida om första världskriget hade jag taggat henne på mitt Instakonto.
Albin & Mattias fyrade av Rik.
Musik & dans & sång … & en genomusel text. Här har ni några textrader från den låten:
Alltid jagat mer hela tiden
Aldrig nöjd alltid för lite
Jagat lycka aldrig vart i den
Brytt mig för mycket om folk o kritiken
Kan pengar och status få mig bli skön
Vilsen som fan känner mig störd
Kan stanna en månad sen vill dra
Drömt om att hitta lugn nån dag
Din Love e allt jag behöver
Baby hör mig
Tack och hej.
Kommer ni ihåg Anna Book? Jag vill minnas att hon sjöng ABC för i runda slängar 200-300 år sedan. Hon skulle ha varit med. Eller hon var med, fast hon fick inte tävla eftersom Himmel för två redan hade varit med i den moldaviska uttagningen till ESC 2014.
Det var ju lysande.
Låten var lika bra som det är kul att bli jagad av en ilsken bibliotekarie utanför Björneborg när det ösregnar och blåser motvind.
Robin Bengtsson – varför tänker jag hela tiden Rolf-Göran Bengtsson? – var nästa artist. ”RB” lär dock inte vinna Jerringpriset för Constellation prize trots att Bobby Ljunggren har hjälpt till med att skriva låten.
Tråkigt var ordet.
Men tänk vad häftigt att få spela munspel på tv. Speciellt om han faktiskt hade gjort det …
Hur går ordspråket … den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge? Med något sånt i ryggen hade man ju stora förhoppningar på Ace Wilder som jag faktiskt kände jag igen namnet på.
Sedan fick jag se esset i rutan. Det är ju en tjej! Jag har alltid trott att det var någon sån där småsnobbig pojkbandsgrabb.
Ooops så fel man kan ha.
Hon både dansade och sjöng i Don’t worry.
My money’s low
My wifi slow
And I’ve got a useless dumbass smartass phone
Sedan tappade hon sina nycklar. Där tappade jag tråden.
Sorry.
Fast jag är i alla fall glad att Ace Wilder är en tjej.
Nu vill jag inte göra någon upprörd.
Jag har inte något emot något artist.
Jag har inte något emot någon.
Jag gillar bara inte låtarna.
Så om någon har tagit illa upp säger jag: Förlåt om jag har varit dum.
Min sista Melodifestival – någonsin – fick i alla fall ett värdigt slut.
Det slutade ju lika illa som det började …
