Det låter typiskt brittiskt.
Det låter väldigt, väldigt bra.
Catfish And The Bottlemen har presenterat sig.
Catfish And The Bottlemen bildades 2007. Det var då Ryan ”Van” McCann och Billy Bibby spelade hemma på Bibbys föräldrars Bed & breakfast i Llandudno, Wales. Det var startskottet på Catfish And The Bottlemen.
Numera består rockbandet av Ryan ”Van” McCann (sång, gitarr), Johnny Bond (gitarr), Benji Blakeway (bas) och Bob Hall (trummor).
Sju år efter bildadet kom deras debutalbum, The balcony.
Det är lite småstökig brittisk rock med sköna refränger. Det är lite, lite åt Oasis-hållet om man slänger in en skopa The Stone Roses. Det är kanske lite som The Strokes, som visserligen är ett New York-band.
Hur som helst, det är grymt bra.
Homesick blev förstasingeln.
Det sätter sig redan vid första lyssningen. Och när andraspåret drar i gång sitter man helnöjd i soffan.
Detta känns som ett riktigt bra album även om det textmässigt inte direkt är lysande hela vägen, men vad då? Det är rock ’n’ roll. Det är inte någon som jagar ett litteraturpris …
Det där var albumets två första låtar och båda blev singlar. Favoritlåten på albumet kommer som nummer tre, Cocoon.
I remember when we swapped names and I thought maybe
You’d stay and try and outdrink me
And your friends all hated it
But fuck it if they talk
Fuck it if they try and get to us
Cause I’d rather go blind
Than let you down
Detta har snabbt växt till en favoritskiva som ofta får snurra i gång. På något sätt är det något som piggar upp. Det är musik som ser till att humöret blir på topp.
Pacifier är en annan höjdare.
She said oh please, you’re obsessed
I said she looked over-dressed
She deffo didn’t like that, no
She said ’I’m feeling like it’s putting on
When you say you don’t need me
And you want nothing of me’
Jag förstår varför albumet sålde guld i England. Det är jäkligt bra, helt enkelt.