2017 släppte Flatfoot 56 den suveräna plattan Odd boat.
Nu är de tillbaka med The Vancouver sessions-EP:n.
Då låter det inte alls som förr …
Med Odd boat är allting som vanligt med Flatfoot 56. Det är en platta som är fullmatad celticpunk som har såväl fotstampsgung som säckpipor.
När det amerikanska punkbandet, som bildades år 2000, bestämde sig för att göra The Vancouver sessions ville de göra allting lite annorlunda. Fast lite är fel ord. Det här låter inte alls som någonting annat de har gjort …
Vid den första lyssningen av EP:n ska man väl erkänna att man mest suckade och undrade vad tusan de hade gjort nu? Det är avskalat och någon celticpunk kan man knappast prata om. Det är ju inte så här man vill höra Flatfoot 56 var egentligen det enda som man tänkte på.
Fast med tanke på att Flatfoot 56 är Flatfoot 56 så har man då och då låtit EP:n snurra – och till slut så trillade kronan ned. Visst låter det väldigt annorlunda, men det låter bra. Det låter väldigt bra.
- Cain (Acoustic version)
- How long (Acoustic version)
- I believe it
- Penny (Acoustic version)
- Take hold again (Acoustic version)
Det är fyra låtar som tillhör Flatfoot 56-fansens favoriter – plus en ny – som bandet bestämde sig för att göra om.
Cain, från plattan Jungle of the Midwest sea, sätter an tonen. Det är en sjukt cool låt med något delta blues-sound. På något konstigt sätt känns det ändå som Flatfoot 56.
How long är det nya inslaget på The Vancouver sessions. Även här är det akustiskt och lite mörkt – och väldigt långt från deras vanliga celticpunk. Den låten påminner dock kanske en del om folkpunkveteranen Chuck Ragan när han kör på som soloartist. Det kan vara den bästa låten på plattan.
Balladerna Take hold again eller I believe it kommer dock inte långt efter …
I believe in second chances
I believe it!
Living as the time clock dances
I believe it!
Throw your fears into the ocean
I believe it!
It’s hard to stop what’s put in motion
I believe it!
Det är fem väldigt bra låtar – och versioner. Ger man den här skivan en eller ett par chanser så lär man inse att det faktiskt är väldigt bra och att det kan vara kul när ett band vågar ta ut svängarna någon gång.
