Några bortglömda låtar från 1980-talet …

1980-talet.

Vinylens tid.

Kassettbandens tid.

Och i de gamla gömmorna finns det en hel del lysande musik. Lysande pop- och rockmusik som i vissa fall har blivit mer eller mindre bortglömd …

När jag lyssnade in mig på Robin Becks nya platta här om dagen kom jag att tänka på 1980-talet och alla ”bortglömda” låtar. Kanonlåtar som av olika anledningar har hamnat i skivbacken och fått vara kvar där under några år.

Och det är ju helt galet så här kommer ett gäng låtar som är värda att skaka liv i igen …

The Assembly – Never never

Under en kort tid hade synthpoplegendaren Vince Clarke (Yazoo, Depeche Mode, Erasure) ett projekt som gick under namnet The Assembly. Det var Clarke och Eric Radcliffe som var bandet som sedan skulle bjuda in olika sångare till olika låtar.

Men det blev bara en enda singel tillsammans med Feargal Sharkey. Never never skickades ut 1983 och på baksidan finns den instrumentala Stop/Start.

Never never var en sjukt bra låt och än i dag har jag inte förstått hur det projektet kunde läggas ned så snabbt (under slutet av 1984), men Clarke gick vidare och bildade Erasure.

Fiction Factory – (Feels like) Heaven

Den 31 decemeber 1983 släppte skotska Fiction Factory sin debutsingel (Feels like) Heaven. Det är en av mina absoluta favoritlåtar någonsin. Det är en soft sythpoplåt som fanns med på plattan Throw the warped wheel out som släpptes 1984.

Jag vet inte någon annan människa som fortfarande lyssnar på det här … Låten hade dock en del listframgångar när den släpptes, men även om Fiction Factory släppte ytterligare en platta, Another story (1985), så blev det inte så många mer framgångar och bandet ses av många som ett one hit wonder-gäng.

Spagna – I wanna be your wife

Under en viss tid av 1980-talet var en annan totalt insnöad på italodisco och det fanns en artist som bjöd på något extra. Hon skrev också låtar åt andra artister, bland annat Fun Fun. Det var Spagna som 1988 skickade ut plattan You are my energy. Det var inte alls det där klassiska italodiscosoundet som hon hade bjudit på tidigare. Nu skickade hon ut någon slags dancerock och den här plattan spelades dygnet runt under en lång period. Det kittlar fortfarande när man hör I wanna be your wife …

Red Rockers – China

Mellan 1979 och 1985 var Louisiana-bandet Red Rockers aktivt. De skickade ut en lite speciell new wave-musik där de även bjöd på lite rock.

Deras mest kända låt – hur många som nu har lyssnat på detta gäng? – var China som spelades flitigt här hemma. Den låten finns med på plattan Good as gold från 1983. Red Rockers gjorde ytterligare två plattor: Condition red (1981) och Schizophrenic circus (1984).

Robert Marlow – Claudette

Synthpopmusikern Robert Marlow, som kommer från Basildon där även Depeche Mode har sitt ursprung, släppte ett gäng med singlar under 1980-talet och där fanns en låt som stack ut lite extra: Claudette. Låten, som var Marlows tredje singel, släpptes 1984 och den producerades av Eric Radcliffe och Vince Clarke som under en kort period hade bandet The Assembly.

Bronski Beat – Smalltown boy

Den 15 oktober 1984 släppte Bronski Beat sin debutsingel Smalltown boy som finns med på plattan The age of consent. Det var också den bästa låten bandet gjorde …

Synthpoptrion bestod av Jimmy Somerville, Steve Bronski och Larry Steinbachek, men sångaren Somerville lämnade Bronski Beat redan 1985 och gick vidare för att bli sångare i The Communards och även för att satsa på en solokarriär. Och utan Somerville gick det väl inte direkt lysande för Bronski Beat som lades ned 1995. Förra året skakade dock Bronski liv i bandet igen och under 2017 släpptes The age of reason.

Belouis Some – Some people

Ännu mer synthpop/new wave … ännu mer London … Året var 1985 och Belouis Some skickade ut sin debutplatta Some people som än i dag är en favorit.

Här fanns det gott om bra låtar med titelspåret som den självklara favoriten, men några jättestora listframgångar blev det inte. Som högst var singeln som nummer 33 på den brittiska singellistan. Märkligt, kan en annan tycka …

Flash And The Pan – Midnight man

Under åren 1976-1993 var det australiensiska bandet Flash And The Pan aktivt. De bjöd på en lite speciell new wave/poprock.

Bandets andra platta gick väldigt bra i Sverige och Lights in the night (1980) blev etta på albumlistan.

Den låt som en annan fastnade för, men där maxisingeln har legat orörd under flera år nu är Midnight man. En mörk, lite mystisk låt som skickades ut 1985 och som var med på plattan Early morning wake up call (1984).

Gino Vanelli – Black cars

Den kanadensiske singer-songwritern Gino Vanelli hade ett helt gäng med hits under 1970- och 1980-talet. För en annan var det speciellt en låt som satte sig: Black cars som släpptes 1985.

Vanellis softa rockmusik var något annorlunda mot allt annat och med den låten hade man hittat ett bra sätt att utöka vinylsamlingen. Innan den låten hade man dock inte någon större koll på Vanelli som hade skickat ut åtta album.

Peter Brown – (Love is just) The game

Peter Brown gjorde fyra plattor under slutet av 1970- och början av 1980-talet. 1984 skickade han ut låten (Love is just) The game som skulle bli hans näst sista singel och som är hämtad från hans sista platta Snap.

Det var lite tråkigt att det skulle ta slut strax efter att man hade upptäckt Brown för den här funkdancemusiken var man inte direkt bortskämd med på den tiden.

Och just den här singeln kommer jag fortfarande ihåg när jag köpte. En annan handlade så mycket skivor så man lärde ju känna de som hade skivbutiken och de brukade tipsa om lite nya saker. Butiksägaren sa: ”Ta Peter Brown. Det är det bästa på länge. Du måste verkligen ha den. Om inte för något annat så för att ha den i samlingen.”

En annan var lite tveksam. Det var inte riktigt min musik, men jag tog hans råd och efter några spelningar så ångrade man sig inte. Än i dag så blir man glad när det här spelas fast den enda gången man får höra det är ju när man drar i gång det själv …

Tony Carey – Fine fine day

Producenten och singer-songwritern, som även har spelat keybord i Rainbow, har sjukt mycket bra grejer i sin diskografi. Fine fine day, som är hämtad från plattan Some tough city (1984), är kanske den största hiten som han har haft i Sverige.

Den här softa, sköna rockmusiken är tidlös och varje gång man hör Tony Carey så sitter man där med ett flin.

Hazell Dean – They say it’s gonna rain

1985. Det var då Hazell Dean hittade hem till min skivback. Det var då hon släppte They say it’s gonna rain. Engelskan hade väl hyfsade framgångar med låten och hon toppade singellistan i Sydafrika och i Sverige blev det en sjätteplats.

Hon var desto högre upp på min lista … Det var något med det här soundet, den här dancepopen, som gjorde att man spelade låten sönder och samman. Trots att man spelade den hur många gånger som helst på den tiden så har man liksom nästan, men bara nästan, glömt bort det här.

Simone – Red light spells danger

Under 1980- och 1990-talet var Whitney Houston glödhet med sin dancepop/soul, men det fanns fler bra artister i samma genre som dock gick under radarn.

En av dessa artister var Simone som skickade ut en av de bästa låtarna i genren 1986. Då gav hon oss Red light spells danger. Det var min syster som var insnöad på den här typen av musik, men när hon tittade bort så hade den här röda mazisingeln tagit plats i min samling. Där är den kvar än i dag …

Corey Hart – Never surrender

Rockmusikern spåddes en lysande framtid och han skulle bli nästa stora exportvara efter Bryan Adams för Kanada. Corey Harts debutplatta, First offense, sålde bland annat platinum gånger tre.

Hans andra platta Boy in the box var dock ännu bättre och den sålde i över en miljon exemplar. Det är på den plattan som Never surrender, som släpptes som singel i juni 1985, finns med på. Det är en av de absolut bästa låtarna som Hart har gjort.

Miko Mission – How old are you?

Lite mer italodisco. Och kanske den bästa italodiscolåten från hela 1980-talet. Miko Mission (Pier Michele Bozzetti) skickade ut How old are you? 1984 och den maxiversionen har man hört så många gånger att man kan den utantill …

Trots det så var det nu flera år sedan man drog i gång den, innan nu alltså. Nostalgi!

Moving Pictures – What about me?

Det australiensiska rockbandet bildades 1978 och tre år senare, i oktober 1981, skickade de ut sitt debutalbum Days of innocence. På den plattan finns den mästerliga singeln What about me? som även hittade hela vägen till förstaplatsen på den australiensiska singellistan.

Ändå känns detta som en otroligt underskattad låt. Det är alla gånger en av de bästa låtarna som gjordes under 1980-talet.

Fine Young Cannibals – She drives me crazy

Det brittiska alternativa rockbandet hade stora framgångar under 1980-talet, men efter två plattor – Fine Young Cannibals (1985) och The raw & the cooked (1988) – var det godnatt 1992 även om de gjorde ett tillfälligt inhopp i studion för att göra singeln The flame 1996.

1989 fick vi Fine Young Cannibals största hit: She drives me crazy. Hur fasiken kan man nästan ha glömt bort det här?