Det har gått ett par år sedan Frank Turner släppte det smått magiska albumet FTHC.
Nu är han tillbaka – och Undefeated är nästan lika vasst …
5/5
Artist:
FRANK TURNER
Albumtitel
UNDEFEATED
År:
2024
Genre:
ROCK, FOLK, PUNK
Skivbolag:
XTRA MILE RECORDINGS
Britten Frank Turner har släppt soloalbum i över 20 år nu och hans diskografi är väldigt, väldigt fin även om det kan bli lite ojämnt ibland. Topparna är dock smått overkliga …
- Sleep is for the week (2007)
- Love ire & song (2008)
- Poetry of the deed (2009)
- England keep my bones (2011)
- Tape deck heart (2013)
- Positive songs for negative people (2015)
- Songbook (2017)
- Be more kind (2018)
- No man’s land (2019)
- FTHC (2022)
- Undefeated (2024)
Frank Turner beskrivs väl bäst som punktrubadur och med det han gör har han få övermän. Han är ”undefeated” där skulle man kunna säga om man vill anspela på det nya albumet.
Det blir 14 låtar på Undefeated och det tas tacksamt emot. 14 låtar är bra!
- Do one
- Never mind the back problems
- Ceasefire
- Girl from the record shop
- Pandemic PTSD
- Letters
- East Finchley
- No thank you for the music
- The leaders
- International hide and seek champions
- Show people
- On my way
- Somewhere inbetween
- Undefeated
Efter det förra albumet, som nådde förstaplatsen på den brittiska albumlistan, så var det väl självklart att förväntningarna var höga – det är de alltid dock – på ett nytt utmärkt album från Turner.
Och Frank Turner gör ingen besviken. Undefeated är ytterligare ett kanonalbum från punktrubaduren som denna gång har hämtat inspiration från all mellan Black Flag och Counting Crows till The Descendents, The Pogues, Elvis Costello och Billy Bragg.
Och han börjar med Do one som vi har fått som singel sedan tidigare. Det är en klassisk Turner-låt. Det är hans klassiska punktrubadursound och visst får man en del Billy Bragg-vibbar här? Textmässigt så är det också väldigt bra. Budskapet är att en del människor kommer att hata dig vad du än gör, men du ska inte ska ta någon skit för det och Turner sjunger: ”I’m still standing up // And there’s nothing you can do.”
Do one is the last song I wrote for the new album, and the first song on that album, as well as the first single. So it’s a summation of what I’m trying to say with this record, a record about survival and defiance, but also one with a sense of fun and self-deprecation. 19 years into my solo career, I’m still standing up and putting out some of my best work. It feels good.
Frank Turner i pressutskicket inför albumsläppet
Sedan blir det något helt annat. Turner trycker på med en punklåt som är över på en minut och 27 sekunder. Det är kanske inte det bästa som man har hört från honom, men det är lite kul att höra Never mind the back problems.
När vi dessutom får Ceasefire som nummer tre så är man inte så lite imponerad. Tre låtar in och ingenting låter likadant för Ceasefire är mer rock än punk. En lika grym som överraskande låt!
Girl from a record shop är en annan höjdare. Det blir mer drag. Ja, det blir ett jävla drag när han sjunger om tjejen i skibutiken. Här kör han den solo, men det finns även en version där Turner har med sig Teenage Joans som verkligen rekommenderas.
Det blir mer drag med Pandemic PTSD – och No thank you for the music lite senare för den delen – innan allting lugnar ned sig med Letters och det är återigen lite mer punktrubadurstuk på det hela. Plus en härlig refräng då – och ett snyggt gitarrsound. En grym låt. Igen!
East Finchley börjar nästan som en hårdrockslåt! Innan allting bara dör ut och det bara är Turners röst och en akustisk gitarr.
Turner har en del överraskningar kvar. The leaders lutar över åt The Pogues-hållet och med lite munspel och annat samt fotstampsgung och en allsångsrefräng så blir det ett härligt glatt gung.
En låt till måste bara nämnas. Det är Turners senaste singel, International hide and seek champions. Den kastar vi in i facket med klassiska FT-låtar. Riktigt jävla bra helt enkelt!
There are no clichés about the difficult 10th album, so in some ways, that’s a liberating statement. But at the same time, I have a duty to justify writing and releasing a 10th album. That’s a lot of records for anybody. Also, I’m 42. Which is not a sexy, rock’n’roll age. But all through my career, I’ve been interested in writers like Loudon Wainwright III or The Hold Steady, people who write about adulthood, essentially.
Frank Turner
Det är fyra låtar kvar på albumet. Då väljer Turner att dra ned på tempot och man får ta in texterna lite extra. Och jag måste ju säga att jag gillar det. Det är några riktigt fina låtar på slutet, inte minst Show people med gospelskören och pianoballaden Undefeated med det mäktiga slutet.
Topp tre får bli topp sex! International hide and seek champions, Do one, Somewhere inbetween, Ceasefire, Show people och Letters.
