Under ett 2010-tal då rockmusiken intog en allt mer undanskymd plats på populärmusikens stora scen var amerikanska The War On Drugs ett undantag som bekräftade den nya regeln.
På något besynnerligt vis lyckades de blåsa liv i ett dekadent 1980-tal och skapa en eterisk rockmusik som charmade kritiker, men som också var tillräckligt karismatisk för att tilltala den gängse radiolyssnaren.
4/5
Artist:
THE WAR ON DRUGS
Albumtitel:
I DON’T LIVE HERE ANYMORE
År:
2021
Genre:
ROCK, INDIE
Skivbolag:
ATLANTIC RECORDING CORPORATION
2017 års Grammy-vinnare A deeper understanding utgör det kanske klarast lysande exemplet; en mycket elegant och närmast klinisk rockskiva, märkt med frontmannen Adam Granduciels perfektionistiska fingeravtryck både i produktion och komposition. Dessutom lyckades den med konststycket att triumfera genombrottssuccén Lost in the dream (2014) och cementerade därmed bandets status som decenniets kanske allra klarast lysande rockstjärnor. Var det en av 2010-talets bästa skivor rent utav? Undertecknad skulle inte argumentera emot.
Redan där sattes ribban för uppföljaren I don’t live here anymore, som efter lång väntan nu släppts för allmänheten. Det är bandets femte album, det första i det nya decenniet, och dess albumtitel antyder onekligen början på något nytt och slutet på något annat. För Granduciel själv (ja, nästan allt som rör The War On Drugs börjar och slutar med honom) handlar musiken om att växa upp och bli äldre, om att omformas och anta nya roller. Något som för Granduciels personliga vidkommande troligen återspeglas i att han blivit pappa för första gången och därmed tycks ha lämnat delar av det ångestfyllda mörker som präglat tidigare skivor bakom sig. Har han blivit lycklig rent utav? Nja, verkar svaret vara i en intervju med tidningen Vanity Fair: “You’re not going to see me on some mountainous overlook where if I take one wrong step, I’ll fall 400 feet, like, without a shirt on, you know, gazing at the sky or something. I don’t know why I equate that with happiness, but you know what I mean.”
I vilket fall hörs det på I don’t live here anymore att musiken har ett något mer rättframt och lättsamt uttryck över sig, åtminstone jämfört med föregångarna. Om något antyder det att Granduciel antagit en något mer avslappnad inställning till sitt musikskapande; den bevingade perfektionismen upplevs på något vis mindre utstuderad och albumet är inte heller främmande för poppiga hooks eller låtar som osedvanligt nog för The War On Drugs klockar in under fem minuter. Om man så vill går det således att benämna I don’t live here anymore som bandets mest strömlinjeformade album hittills, som ett ytterligare kliv närmre mainstreamfåran.
Men i det rättframma och okonstlade finns på samma gång en stor behållning. På titelspåret exempelvis har gruppens patenterade 1980-talssound fått sig en uppfriskande dos arenarock och när gästsångaren Lucius tar ton i refrängen, är det med en styrka och självklarhet som utan tvekan kommer få betong att börja vibrera på bandets turné i vår. Det kan mycket väl vara bland det bästa de någonsin gjort. Harmonia’s dream är en annan höjdpunkt, som likt ett idogt ånglok tycks kunna tuffa på i all oändlighet utan att tappa geisten. Även Change utmärker sig, med krispiga gitarrarpeggion och ett två minuter långt outro under vilket låten sakta ebbar ut över vackert klinkande piano.
Med andra ord ges samtliga av dessa tre låtar gott om tid att få säga sitt, utan att fördenskull tråka ut lyssnaren på vägen. Det är en kategori The War On Drugs är okrönta mästare inom och som de med den äran excellerat i på tidigare skivor. Dessvärre är så inte alltid fallet på I don’t live here anymore; främst mot andra halvan av skivan där låtarna lite väl hastigt rusar vidare mot nästa utan att hinna lämna efter sig ett bestående avtryck. Avslutande Occasional rain är ett exempel, vars vackra gitarrmelodier aningen snopet ebbar ut efter “bara” fem minuter.
På förekommen anledning hamnar således albumets ökade mainstream-kompatibilitet återigen under lupp. I slutändan är det just den som drar ner betyget något, för så som man kunde hemfalla till och närmast förkovra sig i musiken på A deeper understanding, kan man inte riktigt med lika stor självklarhet denna gång. Den musikaliska magin däremot har inte ruckats på en endaste tum; I don’t live here anymore är alltjämt en mycket solid rockskiva som trots allt lyckas relativt väl med att leva upp till de mycket högt ställda förväntningarna. Papparockens fana vajar därmed ännu högt – tacka The War On Drugs för det.
