De amerikanska midwest emo-pionjärerna American Football har sannerligen inte gjort det enkelt för sig.
Efter att ha släppt sitt självbetitlade debutalbum 1999, vars finkänsliga math rock och självutlämnande texter skulle komma att bli ett kultalbum, upphörde bandet att spela tillsammans.
5/5
Artist:
AMERICAN FOOTBALL
Album:
LP3
År:
2019
Genre:
EMO
Skivbolag:
POLYVINYL, BIG SCARY MONSTERS
Fansen kunde inte göra annat än att blott hoppas på en återförening och när bandet sedan gjorde comeback 2014 med ett nytt album, LP2, var det inte utan att förväntningarna var närmast skyhöga. LP2 var dock inte mer än “bra”, men samma förväntningar fanns kvar när bandets tredje fullängdare (följaktligen döpt till LP3) släpptes förra året. Jobbigt läge kan tyckas, men man kan dock argumentera för att det är rimliga förväntningar att ha på detta band, som alltså blev kult efter att ha släppt endast en skiva.
Med detta i beaktning framstår det som än mer imponerande vad American Football faktiskt har åstadkommit för LP3 är inget annat än ett mästerverk. Över endast åtta spår dras lyssnaren med på en resa genom kropp och själ under vilken musiken tycks kunna läka det mesta. Varje låt hänför och berör, det är arrangemang av högsta klass; musik i sin vackraste form. Det är så bra!
Albumet inleds med nätta xylofonslag på Silhouettes, som senare övergår i en harmoni av reverb-gitarrer och jazzigt trumspel. Låten sätter an tonen för resten av albumet, som knappt besitter en enda svag stund. Mike Kinsellas sång är lika skör och stämningsfull som tidigare och på LP3 ackompanjeras han dessutom av flertalet gästsångare – bland annat Rachel Goswell (Slowdive) och Hayley Williams (Paramore). Den senare gästspelar på den fullkomligt underbara och små-poppiga Uncomfortably numb där Kinsella sjunger “I blamed my father in my youth, now as a father I blame the booze.” Detta band vars debutalbum alltså är så tätt förknippat med tonårsnostalgi … Tänk att det blev vuxen-emo av American Football till slut.
Det aningen oborstade intrycket från debutalbumet är även det utbytt mot en klockren, närmast perfektionistisk, produktion som lyfter fram varenda detalj i de omsorgsfullt uppbyggda arrangemangen. Musiken andas mycket
postrock, men även minimalistisk jazz och många låtar flyter i väg över femminutersstrecket – bland annat underbara Every wave to ever rise med sina asymmetriska taktartsbyten och inte minst Doom in full bloom, vars atmosfäriska gitarrmelodi inte klingar av förrän efter nästan åtta minuter. Texterna är dock som sagt fortfarande emo; vissa saker går liksom aldrig ur. På LP3 smälter med andra ord gammalt och nytt samman i fullkomlig harmoni – både texterna och musiken berör minst lika mycket som förr.
Det råder förstås inget tvivel om LP2 fortfarande var en värdig comeback, men detta är ännu bättre. LP3 borde med all rätt utgöra en lika minnesvärd milstolpe – för ett band som trots sin långa frånvaro nu är
tillbaka i superform – som den första plattan. Det blir helt enkelt inte så mycket bättre än så här.
Bästa spår: Uncomfortably numb, Silhouettes, Doom in full bloom.
