Mumford & Sons har gett oss bra låtar och plattar sedan starten.
Nu är det dags igen.
Nu får vi den nya studioplattan Delta.
Det brittiska bandet Mumford & Sons bildades 2007 och deras studiodiskografi ser ut så här:
- Sigh no more (2009)
- Babel (2012)
- Wilder mind (2015)
- Delta (2018)
Det de gjorde innan Delta var dock EP:n Johannesburg tillsammans med Baaba Maal, The Very Best & Beatenberg.
På dessa plattor finns en jäkla massa magiska låtar. Här finns bland andra I will wait, Little lion man och The cave. Här finns också låtar som Believe, Ditmas och Babel så det liksom inte att ifrågasätta om det här gänget kan snickra ihop bra indiefolk-/indierock-/folkrock-låtar.
Det kan man knappast göra efter Delta heller …
- 42
- Guiding light
- Woman
- Beloved
- The wild
- October skies
- Slip away
- Rose of Sharon
- Picture you
- Darkness visible
- If I say
- Wild heart
- Forever
- Delta
När Mumford & Sons kickar i gång plattan med 42 och Guiding light så kan man knappast klaga på starten på Delta. Det är två grymt bra låtar. Den första låter lite annorlunda mot hur man är van vid att höra Mumford. Det är väl ingen jätteförvandling, men de försöker att ge oss någon nyansskillnad.
Guiding light släpptes som förstasingel, och det är klassiskt Mumford & Sons-material, inför albumsläppet och är smått magisk. Det är både känslosamt och snyggt. Lägg sedan till U2– och The Edge-gitarrer och det här gänget har hittat en plats hos mig.
När man når tredjespåret Woman känner man att det här är ett lite mer känslosamt album. Det är helt enkelt inte så jäkla mycket fart i låtarna fast det spelar ingen roll. Det här fungerar lika bra det – fast det är knappast en platta som man drar i gång när man ska piggna till efter en arbetsdag på fredagskvällen.
Det här drar man i gång när man vill ha det lite soft. Fast här finns givetvis en del låtar som i alla fall pumpar i gång en del. Beloved, där vi även får lie elektronisk musik, är en sådan och den är sjukt bra.
Mumford testar också att blanda in lite pop i det hela. Picture you och Rose of Sharon är sådana låtar. Det fungerar absolut och den förstnämnda tillhör toppskiktet av bra låtar på Delta. Annars är det helt klart mest låtar som går i det melankoliska spåret. The wind, October skies och Forever är alla det.
Det är dock när de försöker få lite, lite mer fart i låtarna som man drar upp volymen lite extra. Delta, Slip away och If I say är sådana låtar.
Topp tre? Guiding light, Beloved och Slip away.
Noterbart är att plattan spelades in i The Church Studios i London tillsammans med producenten Paul Epworth (Adele, Florence And The Machine och U2). De spelade in över 25 låtar innan de valde ut de 14 som nu utgör Delta.
Mumford & Sons
Marcus Mumford (sång, gitarr, trummor)
Ben Lovett (piano, keyboards)
Winston Marshall (gitarr, bas, banjo)
Ted Dwane (bas, trummor)
[…] Det känns som om det är mer av allt och då blir det också bra. Det påminner en del om Mumford & Sons – om de hade kört på lite mer än vad de gör på Delta-plattan. American Authors har tagit […]
[…] dock grymt bra. Fast man får vibbar från andra band här också. Man kan liksom höra allt från Mumford & Sons och U2 till The Cure […]
[…] är ett riktigt skönt sound som Needtobreathe skickar ut. Det låter lite som Mumford & Sons i ett stadiumrockformat. Det är lite mer, lite maffigare och mer rock än hur Mumford lät på sin […]